Livet är inte en resa till döden
Tiden, åtminstone i vårt universum, är linjär; det betyder att tiden hela tiden rör sig och bara åt ett håll (vi uppfattar det som “framåt”). Vi kan försöka stoppa tiden eller till och med spola tillbaka den; som när vi åker tillbaka till ett semestermål för att den första resan dit var så härlig. Det blir ofta en besvikelse, eftersom vi jagar något som redan är borta.
Vi kan uppleva samma objektiva mängd tid på väldigt olika sätt. Tio sekunder av svår smärta kan kännas som en evighet, medan ett år kan överraska oss med hur fort det passerat. Vi kan uppleva tiden olika, men i slutändan är en timme för dig samma objektiva mängd tid som en timme är för mig*
En olycklig konsekvens av att tiden är linjär är att vi tenderar att se våra liv som resor från punkt A (födsel) till punkt B (död). Det faktum att vi alla börjar på samma ställe, och att vi alla slutar på samma destination, bidrar till illusionen att våra liv är ögonblick som måste levas i en specifik ordning. Det är som om vi alla är lokomotiv, eller livs-tåg, som kör på parallella spår med samma relativa tidtabell och samma schemalagda stationer.
Frågorna Vilket år är du född? och Hur gammal är du? kan vid första anblick verka så lika att skillnaden är försumbar, men när vi ser livet som en linjär resa mot döden får de olika betydelse. Frågan om födelseår ämnar att etablera den kronologiska startpunkten av någons resa. Frågan om ålder är ett försök att jämföra personens livs-tåg med den etablerade tidtabellen, alltså den tidtabell och de stopp som en majoritet av tågen har gemensamt.
Redan när vi föds, långt innan vi är medvetna om oss själva, har tidtabellen för våra livs-tåg börjat sättas av våra föräldrar och familjer. Omkring de tjugo förväntas vi anlända stationen Högskoleutbildning. Någon gång mellan 25 och 35 borde vi rimligtvis ha passerat Seriös Monogam Tvåsamhet. Denna station bör, såvida det inte är något fel på oss, följas av Barn 1 och möjligen Barn 2. Sedan passerar vi station Karriärstoppen omkring 45–50 och närmar oss en av slutstationerna: Pension omkring 65. Dessa förväntningar föds oftast i kärlek, men till och med de mest välmenande förväntningar är ett fängelse.
Förväntningar är nämligen kraftfulla. De tenderar att bli självuppfyllande profetior och ursäkter. Om jag ser mig själv som en tidsoptimist, en person som inte har förmågan att vara i tid, så behöver jag aldrig titta på de beteenden som bidrar till att jag ofta är sen. Våra förväntningar på kvinnor ska ha en inneboende, naturlig förmåga att vara omhändertagande leder till att kvinnor ofta tar huvudansvaret för barn–vilket leder till att kvinnor de facto blir bättre på att ta om hand. Förväntningar kan till och med göra personer bokstavligen blinda.
Hur gammal är du? är den mest grundläggande Kör ditt livs-tåg enligt gängse tidtabell?-frågan, men långt ifrån den enda:
När ska du träffa någon? (i betydelsen “träffa en partner för en potentiellt livslång monogam relation”) är en fråga som singlar får allt oftare ju närmare trettioårsåldern de kommer. Det finns något slags slumpmässigt vald deadline för när ditt tåg måste ha passerat denna station. Du vet att du närmar dig ju oftare frågan ställs. Om du inte passerat stationen vid en viss ålder kommer folk i din omgivning att helt sluta ställa frågan och undvika ämnet. De kunde lika gärna hålla upp en skylt med texten Du har misslyckats att nå stationen Lycklig Monogam Långvarig Tvåsamhet, stackars dig!
När ska ni ha barn? är en annan av dessa frågor. Barn är en obligatorisk hållpunkt för alla i heterosexuella, långvariga relationer, och den är mer obligatorisk för kvinnor än för män. Det är trots allt kvinnan som tillverkar barnet, och Barn är Centralstationen för kvinnliga, heterosexuella livs-tåg. Den enda allmänt accepterade orsaken till att inte stanna här är för att du inte kan (infertilitet).
Förväntningarna från människorna runt omkring oss internaliseras till den grad att vi inte kan skilja mellan Är det här något jag vill? och Är det här något människorna runt omkring mig förväntar sig? Som en social varelse som har levt i grupper och klaner hundratusentals år vill vi inte göra vår klan (familj, vänkrets, utökad familj — kärt barn har många namn) besvikna, så vi försöker verkligen leva upp till deras förväntningar, även om det i slutändan gör oss mindre lyckliga. Fråga bara alla icke-straighta personer som växte upp i en konservativ miljö hur mycket våld de gjorde på sig själva för att leva upp till omgivningens förväntningar. Fråga alla heterosexuella sambor, män och fruar som fått agera statister i dessa personers strävan efter att vara som alla andra.
Vi väljer vår karriär för hela livet någon gång kring station Högskola, och när vi väl passerat den är det vårt enda spår hela vägen till station Pension.
Tid kan inte röra sig baklänges i vårt universum, och genom association inbillar vi oss att detsamma gäller våra livs-tåg. Vi väljer vår karriär för hela livet någon gång kring station Högskola, och när vi väl passerat den är det vårt enda spår hela vägen till station Pension. Vi lär oss att vissa av stationerna kommer att vara höjdpunkten på våra resor och vi måste göra allt för att njuta av dem, för ingen station därefter kommer att vara lika rolig, spännande eller erbjuda så mycket frihet att experimentera och pröva på saker. Tankevurpan är att en viss ålder är som att besöka New York medan resten av livet är att bo i Västerås. Kärnan i problemet är att vi försöker köra våra livs-tåg enligt andras tidtabeller.
Pensionen är det stopp som fascinerar mig mest. Det är den moderna, sekulära varianten av kristendomens himmel, islamens Jannah och andra religioners föreställningar om livet efter döden. När folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern till 67 år, cirka elva år kortare än den förväntande resterande livslängden för en 67-årig kvinna (10 år under för en dito man)
Det ska dock tilläggas att merparten av den arbetande befolkningen 1913 hade tunga, fysiska jobb inom jordbruk, industri eller sjöfart. En heltidstjänst i Sverige 2018 är 225 arbetsdagar (1800 timmar). 1913 arbetade svensken i genomsnitt ~2700 timmar, vilket i vår tid med åttatimmarsdagar skulle innebära 337 arbetsdagar per år. Det var inte enbart omtanke om individen som styrde pensionsåldern, det var också ett någorlunda humant sätt att ställa av människor som inte längre var produktiva i samhällets ögon.
Fortfarande idag delar vi in livet i tre huvudfaser: barn och ungdom, vuxen, pensionär. Pensionen är paradiset, när vi ska ha tid göra allt det där vi idag sakar för att satsa på karriären. Vi tror att vi kan ta igen saker sen, och det kanske stämmer när det gäller aktiviteter som “besöka pyramiderna” eller “fotvandra på Napali-kusten”, men det finns många saker vi inte kan ta igen:
Våra barns uppväxt.
Mängdtiden med nära och kära, när vi inte bara har roligt tillsammans utan också hinner ha tråkigt tillsammans. Att bara spendera “kvalitetstid” med familjen under fredagsmyset blir en karikatyrbild av allt som utgör familjelivet.
Odla våra nära relationer, så att vi kan njuta av dem även när vi blir äldre. Konsekvenserna av att inte göra det drabbar män hårdare än kvinnor.
Tanken är: ju mer du jobbar och tjänar, desto mer paradis-lik blir din pension. Vi har till och med en myndighet, Pensionsmyndigheten, som ger oss löpande information om mycket pengar vi beräknas få när vi går i pension och tips om vad vi kan göra för att få mer. Det är talande att den myndigheten bara fokuserar på pengar och inte på hållbarhet. Hade Pensionsmyndigheten verkligen varit intresserade av en meningsfull pension så hade de också gjort oss uppmärksamma på att varje timma vi tränar också är ett pensionssparande, att vad vi äter idag påverkar hur mycket vi orkar som äldre … jag tror också att de flesta av oss, om vi var tvungna att välja mellan “ork och hälsa” och “pengar” hade valt det förra alla dagar i veckan. Men pensionen och alla våra system runt den handlar om en facett: ekonomi. Vi säljer upplevelser som våra barns första steg för ett löfte om mer pengar om vi blir 65 eller äldre.
Vad är då alternativet till att se livet ett tåg som för varje minut obönhörligen närmar sig sin ultimata slutstation, döden? För mig är svaret att se livet som en serie skepnader, men mer om det i ett framtida inlägg.
* i alla fall så länge vi bägge är på samma planet.
Om du gillade det här inlägget, dela det gärna med personer du tror skulle uppskatta det. Detta inlägg finns också tillgängligt på engelska.
Länkar till tre inlägg som är läsvärda om du gillade det här:
Privilegierade och rasande — varför är medelålders män så arga?
Binary thinking vs directional thinking
Your life is Tetris. Stop playing it like chess.
