PewDiePie och n-ordet
Huvudargumenten i försvaret av PewDiePie (som främst verkar föras fram av straighta vita män) består av ett eller flera av följande argument:
a) ord har bara den makt du ger dem them, sluta vara så känslig
b) han menade inte n*gger som i person med mörk hudfärg, han menade n*gger som i jävla förbannade dumhuvud
c) han sa det i stundens hetta, men han menade inte det på riktigt
Dessa argument är en reaktion på att vissa som kritiserar PewDiePie tar en extrem position: “han använde ett rasistiskt ord” blir “därför är han en rutten rasist” vilket blir till “därför är allt han gjort nedfläckat och han borde förlora allt”. En extrem position framkallar alltid sin motsats.
För mig är det väldigt uppenbart hur bristande logiken är i “PewDiePie är en rutten rasist som inte är värd något och borde förlora allt”, så jag tänker inte plocka isär det mera. Däremot för den andra extremen fram argument som jag har kämpat med tidigare, och därför vill jag plocka isär dem. Eftersom jag inte är bekväm med att använda n*gger och det är inte min plats att återta det ordet, tänker jag använda faggot (som i svensk tappning blir ungefär bögjävel) som exempel i resten av inlägget. N*gger och faggot är ur det här perspektivet väldigt lika; bägge används i nedsättande syfte, användningen av bägge försvaras med samma argument och som homosexuell man har jag erfarenhet av faggot och bögjävel som invektiv.
Det första argumentet, “ord har bara den makt du ger dem them, sluta vara så känslig”, antar att personen som opponerar sig mot att ordet använts så personligen tagit illa upp. Det upprepar också ett vanligt logiskt felslut, att bördan av kommunikation ligger helt och hållet på mottagaren. Det är samma logik som att vifta med handen framför någons ansikte och säga “luften är fri!” och hävda att om personen blir irriterad är det deras eget fel, för du gör inget direkt olagligt. Men ord har den makt som både avsändare och mottagare är överens om. Du skulle aldrig använda bögjävel i nedsättande syfte om du inte tyckte att det var nedsättande. Genom att använda ordet som en förolämpning så har du också gett det makten att vara en.
Det för oss till det andra argumentet: “jag menar inte bögjävel som i man som har sexuellt och romantiskt intresse i andra män, jag menade bögjävel som i förbannade jävla dumhuvud”. Problemet med detta argument är att du uppenbarligen redan vet vad du vill uttrycka: att någon är ett förbannat jävla dumhuvud. Men det är inte tillräckligt förolämpande, så du faller tillbaka på ett ord som för dig på ett mer kärnfullt och kraftfullt sätt förpackar budskapet. Du ser inte dig själv som homofob, och i ditt huvud är bögjävel verkligen synonymt med förbannade jävla dumhuvud. Jag tror att det här är anledningen till att det är mest straighta människor som försvarar bögjävel och att det mest är vita människor som försvarar användningen av n*gger. De förstår inte att ordet kan vara en nedsättande beskrivning av den jag är eftersom de inte är homosexuella eller svarta. För dessa personer är faggot och n*gger nedsättande beskrivning av något du gör och tycker därmed att alla bara är för känsliga.
Men faggot har länge varit en nedsättande beskrivning av homosexuella män, och är det fortfarande. Man kan alltså argumentera att det har två betydelser, en nedsättande term för män som är sexuellt och romantiskt intresserade av andra män och förbannade jävla dumhuvud. Den senare betydelsen är alltså bara en förlängning av den första. Om bögjävel traditionellt betydde “cool och häftig person jag ser upp till” så hade du inte ens försökt använda det om en motståndare du vill såra. Genom att använda bögjävel i bemärkelsen förbannade jävla dumhuvud bidrar du till konserveringen av den första betydelsen, även om det inte är din avsikt.
Det tar oss tillbaka till antagandet att jag tar det som en personlig kränkning när en person i ett publikt forum använder bögjävel i endera betydelsen. Det gör jag inte. Jag vet och känner att det inte säger något om mig, och allt om personen. Men jag har haft 40 år på mig att växa upp, mogna och skapa mig en självkänsla som gör att jag kan inse det här. För en femtonåring i garderoben, som vet att han är bög och hatar det, för honom är det här som salt i infekterade sår. Speciellt när det är någon femtonåringen ser upp till (och jag föreställer mig att PewDiePie har många som ser upp till honom)
Nu till sista argumentet, “han sa det i stundens hetta, men han menade inte det på riktigt” (som i ett fall kreativt formulerades så här “Jag tror hjärnan är alldeles för komplicerad för att vi som inte känner honom har rätt att säga vilken motivation han har till att använda ordet”). Det här baseras på antagandet att den första reaktionen du har inte är Ditt Sanna Jag, för Ditt Sanna Jag är den du är när du är samlad och har haft tid på dig att tänka igenom din reaktion. Det är ett logiskt felslut, den första impulsen är lika mycket “jag” som det som kommer en halvtimma senare. Forskning visar att det tar ungefär sex sekunder för den första ryggmärgsreflexen att avta, vilket lämnar rum för en mer regisserad och kontrollerad reaktion. Det tar alltså i vissa fall sex sekunder innan vår empati kan kicka in. Det betyder inte att vi inte kan och ska vara ansvariga för den initiala reaktionen. Den reaktionen är också en inlärd och intränad reaktion, även om det skett helt omedvetet i de flesta fall. Det är okej att bli rasande eller rädd, men det är inte okej att slå folk eller hejdlöst skrika någon i ansiktet. Jag tror att det här argumentet kommer från en välmenande plats där man försvarar någons rätt att vara arg i en viss situation, men det slutar med att man försvarar uttrycket av känslan, snarare än känslan. Man försvarar ett uttryck som gör oss mer illa som samhälle än det (förmodligen) gör illa måltavlan.
Det här inlägget finns också på engelska. Om du gillar det här så uppskattar jag om du delar det med andra. Jag rekommenderar också det här inlägget: Privilegierade och rasande — varför är medelålders män så arga?
