Nattvardsbönernas utveckling
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Red: Två dagar senare har jag också skrivit följande tillägg.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
I diskussionen kring den nya kyrkohandbok vi om några veckor troligen kommer att ha (i och med kyrkomötets andra session i slutet på november), har nattvardsbönerna varit upp flera gånger. Inför kyrkomötet finns många motioner som behandlar dem, och flera av dem vill med hänvisning till kyrkornas världsråds BEM-dokument (Baptism, Eucharist and Ministry) komplettera de nu befintliga nattvardsbönerna så att de på ett tydligare sätt innehåller t.ex. doxologi och/eller epikles. I gudstjänstutskottets betänkande kring kyrkohandboken talar man om hur de här delarna med hänvisning till Svenska kyrkans svar på BEM kan vara antydda och underförstådda.
Det blir extra spännande eftersom svaret på BEM är ett dokument som är lite svårt att få tag på. Det är dock ett dokument som gör uttalanden om Svenska kyrkans lära, och som dessutom har antagits av ett kyrkomöte (1986). Jag har lyckats få tag på dokumentet och måste påstå att det är ett på sätt och vis lite märkligt dokument att hänvisa till.
Redan i inledningen betonar man:
BEM är inte en ny bekännelseskrift. Men det är inte heller de officiella svaren från kyrkorna. Allt det här är del av en fortlöpande diskussion, en längre receptionsprocess. Och detta skrevs 1985, för 32 år sen, strax innan vår än så länge gällande handbok antogs av kyrkomötet. Därför tycker jag det blir lite märkligt att hänvisa till det här dokumentet som då närmast (åtminstone funktionellt) inträder som ett fixerat lärouttalande. Vad har hänt sen dess i samtalet med Kyrkornas världsråd? Var befinner sig egentligen Svenska kyrkans nattvardsteologi? Man kan här ana behovet av att ha haft ett ordentligt samtal (med ekumenisk utblick och inblick) kring det innan vi antar en ny handbok.
Men vad är det då för del av texten som man hänvisar till, som skulle påstå att motiv kan vara underförstådda eller antydda? Troligen följande (s. 13):
Vad jag har kunnat se nämner svaret på BEM aldrig “antydd” eller “underförstådd”. Det är en tolkning av dokumentet, grundad i formuleringar som “hela nattvardshandlingen har epikleskaraktär” och “hela bönehandlingen åvägabragte den verklighet som Kristus utlovat”.
Det finns också en diskussion kring luthersk nattvardssyn som betonar Kristi löften mer än att vissa exakta moment ska finnas med i bönen. Det handlar, kan man säga, om att undvika en närmast magisk syn på nattvardsbönen där de rätta orden och rätta uttalen (som “wingardium leviosa!” för den som gillar Harry Potter) tenderar att bli det som garanterar nattvardens riktighet.
På grundval av allt detta har jag alltså några frågetecken kring det här:
- är rädslan för magisk uppfattning av nattvarden så stor att man hellre skalar av bönerna än berikar dem? Alltså — att det är Kristi löfte som allt vilar på, att det är “hela bönehandlingen [som] åvägabragte den verklighet som Kristus utlovat”, är ju inte något som står i motsats till att vi kan vilja ha nattvardsböner som är rika på “motiv” (som det benämns här), eller till och med att vi vill kunna garantera att merparten av nattvardsbönerna bär på de flesta motiven. Inte minst pga ekumenisk hänsyn. För att ta en liknelse: Bara för att det är en smörgås även om den bara har smör och inga andra pålägg, betyder det ju inte att vi ska ha smörgåsar bara med smör.
- Var och när sker den fortsatta receptionsprocessen och utvecklingen av vår teologi kring dop, nattvard och ämbete? Eller har vi “fastnat” i och med svaret på BEM?
