Upplevelserevolutionen
Nyhetsmediernas framtid, användargränssnitten och AI-samhället vi ska leva i.
Mediebranschens största framtida utmaning ligger i att gränssnitten mellan människa och produkt förändras. När användarens förväntade upplevelse av en nyhetstjänst skiftar krävs det en strategi som inte sitter fast i nuvarande produkter och distributionstekniker.
Hur ser framtiden ut för produktionen, distributionen och konsumtionen av nyhetsinnehåll ut när vardagen består av smarta assistenter, sinnesförhöjande prylar och i slutändan en total integration mellan organiska och artificiella nätverk?
I det här blogginlägget ska vi blicka framåt och försöka se användarupplevelsen bortom nuvarande affärsmodeller och konsumentrelationer.
Lugnet före stormen
Ett normaltillstånd är ofta en subjektiv betraktelse. Det är lätt att missta sig för att musikbranschen befann sig i någon form av normaltillstånd innan tjänster som Napster gjorde fildelningen till ett branschproblem av sådan magnitud att vi nu kan se tillbaka på ett tydligt före och efter. Att sälja fysiskt lagrad musik är för många generationer den affärsmodell som definierade musikindustrin men att framföra musik (och framför allt att ta betalt för den) är ett yrke som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Redan idag är det knappa sekel under vilket musiken såldes från butikshyllor ett undantag i musikens historia. Förutsatt att människan får fortsätta utvecklas i tusentals år framöver kommer det tryckta musikalbumet att framstå allt mer som kuriosa. År 2000 såldes det över en miljard fysiska album. 2016 såldes det under 200 miljoner. Men viktigast i sammanhanget är att 1879 och alla år dessförinnan såldes det noll.
Mittmedia, ett företag som jobbar med att bevaka lokala händelser och återberätta dessa, har en väldigt bred målgrupp. Faktum är att det går att argumentera för att alla som har sitt hem inom de regioner företaget bevakar är potentiella kunder. Även om Mittmedia ofta ser sina användare som medlemmar i olika målgrupper ger den samlade bilden en återspegling av samhället i stort. Kort sagt är det alla som lever och verkar i ett vanligt svenskt samhälle som åsyftas när marknaden för nyhetsprodukter diskuteras.
Detta innebär att när samhället förändras måste Mittmedia följa efter. Faktum är att även om Mittmedia av någon anledning hellre skulle vilja stå stilla i vissa sammanhang förändras bolaget vare sig det vill eller inte ändå i användarens ögon. Synen på nyhetsmedier idag är inte densamma som den var för tjugo år sedan, och i många hänseenden har den förändrats drastiskt bara under det senaste året.
För att återvända till exemplet med musikindustrin, det som skedde där var tydligt och enkelt att greppa. Vad som är musik är en definitionsfråga, men oavsett hur den definitionen ser ut innebar fildelningen att distributionsformen förändrades. I nyhetsbranschen är det inte lika enkelt, stegen mellan att något sker och hur användaren nås av informationen är betydligt mer abstrakta än den förhållandevis raka linje som går att dra från musikproducentens inspelningsstudio till konsumentens hörlurar. För ett nyhetsbolag som Mittmedia som jobbar med att förmedla händelser till ett samhälle blir stegen mellan producent och konsument mer abstrakta.
I slutändan bygger den nuvarande affärsmodellen på att användaren till slut hittar fram till produkten, oavsett om det är en papperstidning eller en mobilapp. Det optimala är att nyhetsbolaget i samband med detta kan övertyga användaren att betala för innehållet, men det finns ytterligare ett affärsben att stå på i form av en annonsmodell där intäkterna kommer genom att användare i produkten kan exponeras för reklambudskap. Oavsett vilken affärsmodell det är som driver för stunden kräver den att användaren ser ett värde i den upplevelse som erbjuds. Därmed: om användarnas preferenser för vad som är en bra upplevelse förändras står branschen inför en stor utmaning.
Den relevanta upplevelsen
Att det uppstår utmaningar genom att användaren utsätts för nya upplevelser är i sig inget nytt för nyhetsbolagen. De flesta lokaltidningar har vid det här laget genomlevt ett flertal stora utvecklingshopp gällande hur information kan förmedlas till ett samhälle. Tidningen fanns där redan långt innan lokalradion startade sina sändningar, och påverkades inte heller nämnvärt när också televisionen gjorde sitt intåg som ytterligare en bärare av lokalnyheter.
Känslan av att dessa nya informationskanaler utgjorde ett existentiellt hot infann sig aldrig riktigt (kanske med all rätt) på tidningshusen. Det är därför lite enklare att förstå varför det verkade finnas en nedärvd tröghet i hur tidningsbolagen lyckades (eller snarare inte lyckades) anpassa sig när sedan även internet gjorde entré som en kanal för lokalnyheter. Detta trots att det i stora drag var just tidningspublicisterna som hjälpte till att vidimera internet som en informationskälla. Kanske ligger en del i svaret att det var först i och med denna upplevelseförändring som distributionen slutade vara linjär i och med att innehållet förändrades och sorterades om löpande.
Det är idag lätt att glömma att innan det fanns crowdsourceprojekt som Wikipedia att tillgå var det tidningarnas egna digitala publiceringar som bar högst kredibilitet. Clay Shirky (välciterad författare som skriver mycket i ämnet) rör vid detta i ett blogginlägg som snart är ett decennium gammalt men fortfarande lika aktuellt.
Men varför var det primärt tidningsbolagen, och inte TV eller radio som bidrog till att göra internet till en pålitlig informationskälla i slutet av nittiotalet? Det korta svaret är att tekniken inte fanns tillgänglig. Det saknades bandbredd i infrastrukturen och hos den genomsnittlige användaren saknades det också utrustning med tillräckligt hög prestanda för att erbjuda en bra leverans av innehållet. I det långa svaret döljer sig fröet till den upplevelserevolution som samhället nu genomgår.
Det är inte en slump att den ordning som olika typer av medier gjorde entré i den digitala tidsåldern följer den ordning som medierna en gång i tiden uppfanns. Först kom texten och sedan kom bilderna, efter det kom ljudet och när tekniken till slut var bra nog följde även TV. I slutändan handlar det om resurser. Dels är det en fråga om resurser för att producera och distribuera innehåll, men primärt är det en fråga om de tekniska resurserna hos konsumenten. Ingen produktionskostnad går att motivera om det inte finns åtminstone en teoretisk möjlighet att den färdiga produkten går att konsumera.
Att röra sig från tryckpressar till digital publicering var för de flesta publicister en smärtsam förändringsprocess. Trots att branschen själv i hög grad kunde vara med och styra hur det nya mediet formades skulle det dröja över tjugo år innan en fungerande affärsmodell slog igenom på bred front. Det går att argumentera för att försäljningen av betalinnehåll kan accelerera först nu eftersom betallösningarna har blivit enklare och den generella synen på att betala för nyheter har förändrats. Ett motargument till detta är att om det idag finns en lukrativ marknad för att sälja digital journalistik är det svårt att se vilka tekniska innovationer som förhindrade denna marknad att ta fart redan för ett decennium sedan. Bolag som Paypal och Amazon har erbjudit strömlinjeformade digitala betallösningar i över tio år och en bransch som evenemangsindustrin har sedan många år tillbaka opererat främst (och med väldigt stor framgång) i digitala kanaler.
Ett annat argument är att målgruppen var tvungen att mogna, men det är föreställa sig hur en bransch som jobbar med att bära ut information och opinionsmaterial inte hade möjlighet att påskynda denna process. Men oavsett vad som hände eller inte hände i det allmänna internets begynnelse befinner vi oss idag i ett digitalt klimat där vi bevisligen ser att försäljning av journalistik i digitala kanaler kan fungera som en bärande affärsmodell. Återigen, detta gäller så länge leveransen av innehållet motsvarar användarens krav på en tillräckligt bra upplevelse.
Det förnekade beroendet
Den största utmaningen framöver bör ligga i att den publicistiska affärsmodellen bygger på en grund som alltmer börjar krackelera. När närheten till användaren utgör det primära slagfältet mellan de stora plattformsaktörerna är det allmänhetens vardag som stöps om. Oavsett utfall är det rimligt att utgå från att fundamenten kommer att rubbas när de stora globala leverantörerna av digitala ekosystem nu både har ekonomiska och strategiska incitament för att flytta användaren till nya kontexter. Det är denna förflyttning som i slutändan utgör grundmallen för hur en digital livstil ser ut framöver.
Medelsvensson spenderar en försvinnande liten del av sin tid i nyhetsbolagens egna och ofta ganska avgränsade ekosystem. Även den mest lojala betalande användaren exponeras mest troligt betydligt mer frekvent för ett gränssnitt, och därmed en upplevelse, producerad av Facebook, Google eller Apple. Sett till användarens totala innehållskonsumtion erbjuder Mittmedia (Sveriges största lokaltidningskoncern, värt att notera i sammanhanget) därmed snarast nischprodukter. Jämfört med hur de stora sociala medierna och plattformsaktörerna väljer att presentera sina produkter för användaren är den typ av gränssnitt som nyhetsbolagets sajter och mobilappar erbjuder är ett undantag i användarens digitala vardag. Anledningen till att det ändå fungerar är att detta undantag ännu inte är ett tillräckligt stort avsteg från hur annat innehåll distribueras och presenteras.
Ett företag som agerar på en lokal marknad som en förstaaktör inom sin bransch ser inte nödvändigtvis beroendet i den dagliga statistiken. Mittmedias totala trafik med Facebook som källa överstiger i regel inte femton procent, och den stora massan av besök utgörs fortfarande av direkttrafik genom webbläsaren eller via applikationsikonen i telefonens operativsystem. Men beroendet ligger inte i trafikströmmar utan i användarens förväntan. Även om de flesta nyhetssajter idag varken ser ut eller fungerar som Facebook finns det tillräckligt många likheter för att det ska finnas en beroendeställning.
Dagens nyhetsprodukter utvecklas ofta för att efterlikna teknikjättarnas design och funktioner. I ett socialt medieflöde presenteras information genom texter, bilder, videor och ljud. Om det dyker upp en nyhetslänk i flödet kan användaren klicka på den med förväntningen att även upplevelsen som följer ligger inom samma ramar. Nyhetssajtens presentation kanske kräver längre laddtider och exponeringen av annonser kanske är mer intrusiv, men distributionsformen delar ett tydligt DNA med upplevelsen som föregick klicket. Tydligast blir detta i och med att innehållet som återfinns på sajten även utan problem kan presenteras i det sociala mediet. Det finns inget konstigt i att användaren i sitt facebookflöde finner ett inlägg med text och bild som länkar till en nyhetsartikel. Inläggen ovan och under presenteras antagligen på samma sätt och därmed bryts inget konsumtionsmönster.
Men vad händer när de stora aktörerna har tillräckligt starka incitament för att lämna denna typ av användarupplevelse bakom sig? Kommer en publicistisk affärsmodell som bygger på att användaren är villig att betala för innehåll i form av en nyhetsartikel att överleva när distributionsformen inte längre håller? Svaret är antagligen nej, för att överleva krävs det utveckling. Produktionen, distributionen och konsumtionen måste leva upp till förväntningen på en produkt som kostar pengar. Det tog tjugo år att gå från att hugga ner träd och skriva ut nyheterna till att lukrativt distribuera innehåll digitalt, och nästan helt utan undantag beskrivs det som den största utmaningen som branschen har tvingats övervinna. Frågan är om de aktörer som nu börjar se ljuset i denna tunnel också kan rusta för att påbörja sin resa genom nästa.
Det är användarens produkt
Det finns ingenting som tyder på att nästa förflyttning kommer att erbjuda två decennier för gamla affärsmodeller att mogna in i en ny tidsålder. Tidigare utveckling har till största delen varit omstöpningar av befintliga upplevelser. Ett bra produktionsbolag för TV har utan större problem kunnat anpassa sig till att även distribuera sitt innehåll på Youtube. Sveriges Radios förflyttning mellan FM-radio och Podcasts har varit i stort sett sömlös. Men det som sker nu tycks inte vara en omstöpning av befintlig media utan snarare ett omtag på själva grundkonceptet av det som idag utgör informationsspridning. Tanken på att informationsspridning sker via distribution måste konverteras till en idé om hur användaren ska nås via kommunikation.
Det optimala för ett nyhetsbolag är att alltid vara där användaren är. Inte genom en sajt som passivt ligger och väntar på användaren ska besöka den genom sin webbläsare, och inte genom en mobilapp som i värsta fall måste använda pushnotifikationer som ett verktyg bara för att påminna användaren som sin relevans. Det bästa vore om varje redaktion hade en anställda som dygnet runt enbart jobbade med att kontinuerligt förse varje enskild användare med relevant information genom telefon, e-post och sms, men ett bolag med 1000 användare skulle i så fall behöva 1000 anställda. Till viss del är det här mycket av den mer kortsiktiga utvecklingen sker just nu, personaliseringen av nyhetsprodukter grundar sig i hur sociala medier otvivelaktligen påvisat värdet av en personlig och ständigt relevant upplevelse. Det finns inget annat Facebook-flöde som är lika relevant för en användare än det egna privata. Även två användare som har ett stort antal gemensamma vänner får dåliga upplevelser om de byter flöden med varandra. Kanske kommer en skräddarsydd nyhetsupplevelse i jämförelse fortfarande vara relativt generell även efter att personaliseringen slagit rot, men det beror i så fall på möjliga prestandavinster och främst bristen på tillgängligt innehåll snarare än ett demokratiskt ansvarstagande i kampen mot (antagligen imaginära) filterbubblor. En vanlig facebookanvändare har i regel över ett par hundra potentiella innehållsproducenter i sin vänlista, jämfört med den i regel enskilda producerande aktören som är aktiv på en nyhetssajt.
I slutändan är ett personligt flöde med nyheter att betrakta som en optimering av en gammal digital distributionsform. Kanske utgör det till och med en slutstation för befintliga produktlinjer. Härifrån och framåt kommer branschen att behöva prata om kommunikation, vad den består av och hur den fungerar. Genom den tekniska landvinning som utvecklingen av AI innebär vänder vi nu sida i boken om relationen mellan människa och maskin. För ett företag som Mittmedia där alla i det lokala samhället är en potentiell kund och innehållet distribueras med maskiner innebär det att det även är hög tid att vända sida i boken om relationen med användaren.
Ett bra gränssnitt är ett icke existerande gränssnitt
Att gå mot ett AI-drivet samhälle är att gå mot ett prylfritt samhälle, såtillvida att gränssnittet mellan människa och maskin blir mer abstrakt och organiskt och våra enheter placerar sig i bakgrunden. När Sundar Pichai (CEO på Google) pratar om att gå från “mobile first” till “AI first” är det denna transformation han syftar på. Fram till idag har gränssnittet och enheten varit tydligt sammankopplade, där varje upplevelse grundat sig i att människan behövt anpassa sig till hur den tekniska lösningen förmedlas. Vi försöker övervinna en skavande känsla och anpassar vår lingvistik för att sökmotorerna ska kunna lista ut vad vi frågar efter eller så att SJ:s röstigenkänning ska förstå vart vi vill åka. Anledningen till att det ofta känns stelt och bakvänt är att vi inte uppfostras i att kommunicera med maskiner utan med våra medmänniskor. Det finns en diskrepans i hur vi lär oss att uttrycka oss och hur vi mestadels faktiskt gör det (i olika typer av textfält och bildgallerier). Sett till hur vi under tusentals år har tittat, lyssnat och känt oss fram till information befinner vi oss just nu i något som kan liknas vid slutet av ett kompromisstadie, där maskinens begränsningar fått diktera våra vanor. Det stora kommunikationshindret utgörs ännu egentligen av att vi ännu inte kan förmedla en upplevelse, vi möjliggör bara för användaren att ha den.
Av allt att döma kräver framtidens gränssnitt en betydligt mindre tröskel. Konsumtionen av innehåll och tjänster kommer närmare våra basala sinnesintryck, och kommunikationen mellan människa och maskin blir allt mer ostrukturerad och passar därmed bättre ihop med våra abstrakta och mänskliga tankemönster. Vi kan idag se hur detta redan har ägt rum i mindre skala. När GPS:en anlände till bilen och roterade kartan i förhållande till färdriktningen försvann mycket av den inlärningskurva som tidigare behövde övervinnas för att kunna läsa en karta, därmed försvann ett tusenårigt kommunikationsproblem. Senare, när Apple lanserade sin iPhone, blev det plötsligt möjligt för en treåring att intuitivt förstå hur en mobiltelefon ska användas. Därmed blev grundskolans utlärning av hur en dator fungerar plötsligt mindre relevant.
Förflyttningen tycks ske på flera plan samtidigt. Olika tekniker bär med sig olika typer av löften. Ingen branschträff är idag komplett utan inkluderandet av de nya prylar som används som markörer för att påvisa att branschen är i rörelse. Oavsett om det rör tekniker som VR, AR eller än mer intuitiva lösningar handlar det om att föra användaren närmare produkten och innehållet. Desto fler sinnen en produkt kan aktivera, desto mer kommer den rent objektivt att upplevas. Det finns redan idag många bolag som jobbar med att förmedla nyheter som byggt lösningar för till exempel VR. Det är rimligen ett bra steg i strävan efter att följa med användaren när konsumtionsvanorna förändras, men det finns också en risk att det i vissa fall är konstaterandet “nu finns vi även i VR” som är själva syftet med utvecklingen.
AI-kapplöpningen
Kanske går den nuvarande förflyttningen av informationslandskapet att likna vid hur de taktoniska plattorna rör på sig och formar om världens kontinenter. I så fall bör vi kanske se på det som sker nu som ett jordskalv som byggts upp under en längre tid, där transistorn och internet påbörjade förflyttningen och där Moores lag (som förutspår hur hårdvaruprestanda ökar och därmed påverkar priset på tidigare utvecklad hårdvara) visar att utvecklingen kommer att fortsätta accelerera med billigare och mer lättillgänglig teknik. Även om denna lag så småningom inte visar sig vara konstant när det gäller utvecklingen av processorer är det rimligt att anta att prestandan på datorerna kommer att fortsätta genom andra tekniker. I slutändan går det inte att bygga processorer på konventionell väg med högre kapacitet än vad som är fysiskt möjligt på atomnivå. Sett till ren hårdvaruprestanda kommer vi antagligen att se nya inriktningar framöver. Kanske kommer nästa språng via kvantdatorns intåg (en teknik som inte är enkel att sammanfatta på ett pedagogiskt sätt, men som i extremt enkla ordalag innebär att hanteringen av data inte är binär som i dagens processorer) eller kanske sker det genom utveckling av mer organiska maskiner.
Det finns idag väldigt starka incitament för att accelerera utvecklingskurvan långt förbi hur den i dag estimeras genom Moores lag, och i slutändan kanske även hårdvarudiskussionen kommer att visa sig vara irrelevant. Den mänskliga hjärnan är i förhållande till en modern superdator en underlägsen hårdvara. Den drar över 20 watt (tjugo procent av kroppens totala metabolism) och hastigheten (bandbredden) understiger en tiondel av den som en dator använder sig av för att förflytta data. Det hjärnan har till sin fördel är en inlärningsalgoritm som gör den till den mest avancerade konstruktionen som människan känner till. Ett eventuellt stundande problem med stagnerande hårdvaruutveckling kan därför snabbt försvinna om studier av hjärnans funktioner resulterar i mer dynamiska algoritmer.
Grunden till de stora AI-framsteg som skett i modern tid ligger i hur programkod kan härma de nätverk av neuroner som hjärnan använder för att processa intryck. Men tanken på den breda generella AI:n är inte ny, och stora delar av de neurala nätverk som idag utgör grunden för den artificiella pedagogik som maskiner kan använda sig av för att tolka bilder, föra konversationer och köra fordon designades redan för decennier sedan.
Mest av allt är det tillgängligheten som har förändrats. Idag är det möjligt för vem som helst att träna en egen AI hemma vid köksbordet och det sprids redan färdiga modeller över internet som enbart kräver lite träning för att lära sig nya konster. Utvecklingskurvan för teknik som hjälper maskiner att tolka kontext är konstant accelererande, när ett bilföretag idag estimerar tiden fram till lanseringen av ett självkörande fordon tas Moores lag med i beräkningen. LIDAR, det optiska mätverktyg vars data behövs för att en självkörande bil ska kunna fatta autonoma beslut, är idag en både för dyr och för oprecis teknik för att användas i serietillverkade fordon, men inom något år förväntas priset ha fallit inom rimliga gränser.
När AlphaGo firade sina första triumfer genom att vinna en serie matcher i spelet Go mot stormästaren Le Sedol under våren 2016 gjorde den det genom att applicera förbättrade versioner av mer än ett halvt sekel gamla algoritmer (Monte Carlo Tree Search). Den största utvecklingen inom AI-området, vid sidan av bättre hårdvara, är att maskininlärning nu implementeras genom djupinlärning. Genom att hantera stora mängder abstrakt data på hög nivå blir systemet formbart och till synes innovativt. Ur ett tekniskt perspektiv uttrycker sig en människa oftast icke linjärt, och därmed kan en sann kommunikation uppstå först när systemet verkligen kan lära sig att tolka den typen av informationsflöde.
Vare sig det blir genom bättre hårdvara eller genom bättre algoritmer (med största sannolikhet en mix av båda delarna) kommer vi i framtiden ha maskiner som förstår vad vi tänker, känner och vill. Så småningom är det oundvikligt att gränsen för när information flyttas mellan människans neocortex och programmerad mjukvara inte längre går att dra. Insikten i detta har lett till att de stora IT-aktörerna idag placerar sina viktigaste produkter strax bortom horisonten för vad som idag är tekniskt möjligt. Kampen om att utveckla en generell AI liknas ofta med kapplöpning om att vara först med att klyva atomen (det finns även en oro för vilken existentiell påverkan på civilisationen en smart AI kommer att ha) där en enskild aktör i slutändan kan visa sig stå som ensam vinnare.
Incitament för en revolution
Mark Zuckerberg (Facebook) och Elon Musk (Tesla, SpaceX) ägnar stora delar av sitt fokus på att utveckla teknik med syfte att minska tröskeln för hur innehåll kan konsumeras och produceras. Det krävs förvisso en tidslinje som sträcker sig långt in i framtiden för se vart mer eller mindre intrusiv hjärnkirurgi möjliggöra telepati mellan människor och maskiner passar in i förhållande till de produkter de erbjuder idag. Men i många avseenden är det inte mer osannolikt än att Volvo redan nu kalkylerar med bättre och billigare optiska mätverktyg. Tidslinjen blir bara längre utdragen i fallet med Zuckerberg och Musk.
Alan Kay (pionjär inom datavetenskap) har sagt att om ett företag ska vara seriös med sin mjukvara måste det bygga sin egen hårdvara — ett citat som Steve Jobs kom att använda i otaliga intervjuer. De stora teknikjättarna tycks finna en sanning i det, särskilt nu när den bredare och mer självlärande AI:s står för dörren. Google, Amazon, Facebook, Baidu och Apple är alla med i kampen om vilken enhet och plattform som ska utgöra steget bort från det idag påtvingade gränssnittet mellan användare och produkt.
Inlärningskurvan för att lära sig förlita sig på en ständigt närvarande assistent blir obetydlig när tekniken blir tillgänglig bara genom att någon lär sig att tala. När en AI inte längre kräver ett grafiskt (eller fysiskt) gränssnitt som ett abstraktionslager mellan sig själv och en människa kommer många idag självklara inslag av gränssnitt i vardagen snabbt att bli utdaterade.
Mediernas framtid
Idag, sommaren 2017, befinner sig mediebranschen i ett stadie där utveckling ofta tycks ske rekursivt mot den egna branschen. Sett till hur innehåll produceras och lagras är det enkelt att se hur utveckling och effektivisering har skett i linje med att samhället har moderniserats. I takt med att datorerna gjorde sitt intåg som arbetsredskap digitaliserades även tidningsredaktionerna. Men det är inte lika självklart att hävda utveckling i hur distributionen har förändrats. Naturligtvis har det tillkommit nya kanaler och kontexter, men för att återkoppla till hur internet som mediekanal egentligen bara innebar ett omtag på text, bild, ljud och video går det att argumentera för att det som primärt har skett snarare är en distributionsoptimering. Ofta sker denna optimering iterativt utifrån affärsmodellen snarare än genom att se till användarens behov. Att utveckla mot autostart av videoklipp och exponeringen av annonser som tar upp hela skärmytan är snarare att distansera sig ifrån en bra användarupplevelse. Risken finns att optimering misstas för innovativ utveckling.
Det finns tydliga exempel på tillfällen då detta skaver redan idag. BBC har (som många andra nyhetsredaktioner, t.ex. CNN) gjort en sammanfattande nyhetssändning anpassad för att spelas i smarta hemassistenter. Det innebär att när till exempel Google Home får till uppgift att sammanfatta dagen för användaren kan den avsluta med spela upp nämnda nyhetssändning (om användaren gjort den konfigurationen). När detta sker blir det markant hur användarupplevelsen plötsligt förändras. Fram till den punkt då sändningen startar är det fullt möjligt att konversera med assistenten genom att ställa följdfrågor och be om mer information men när nyhetssändningen startar är det en linjär ljudupptagning inspelad i en studio, och det finns ingen möjlighet att bryta in för att ställa frågor.
Nyhetssändningen i den smarta hemassistenten är ett försök att åter optimera distributionen, men denna gång stämmer inte leveransen längre överens med resten av upplevelsen. I slutändan kommer det naturligtvis i jämförelse vara en betydligt bättre, och framförallt mer naturlig, upplevelse om Google själva går in på BBC:s sajt för att läsa nyheterna för att sedan återberätta dessa. Förutsatt att inte upplevelsen av att konsumera nyheter förändras är det därför rimligt att anta att det inte är användaren själv som kommer att konsumera innehållet i redaktionens kanaler.
Det görs idag stora landvinningar i arbetet med att bygga program som har möjligheten att förstå en kontext snarare än en ögonblicksbild. IBM:s Watson är ett tidigt exempel på en kontextbaserad textförståelse och analysering av videoströmmar är ett användningsområde där maskininlärning appliceras för att förstå mer komplex data. Identifieringen av objekt i statiska bilder genom till exempel Googles Vision API är i dagsläget i stort sett felfri (97% träffsäkerhet), men även i rörlig bild där behovet av att förstå ett händelseförlopp ofta överskuggar behovet av att få alla objekt namnsatta har det gjorts stora framsteg. Det viktiga i en video är kanske inte vad katten gör i den bildruta där videon pausas utan vad som sker innan och efter. Ett enkelt exempel på detta är åter den självkörande bilen som måste förstå trafikrytmen och planera framåt. Om det data bilen analyserar för stunden visar på att en katt befinner sig vid vägrenen är det kattens kontext (om den rör sig, och i så fall åt vilket håll) som är avgörande.
I och med den ökande förståelsen hos artificiella system för sammanhang är det journalistiska berättandet inte längre en typ av innehållskonsumtion som är exklusiv för människan. Likaså är det inte självklart att det är en person som ska övertalas om budskapet i ett innehåll i form av en annons, utan snarare är det kanske den enhet som agerar en förlängning av användaren som är mottagaren. Det är möjligt att det är den smarta hemassistenten som föreslår vart mjölken ska köpas och att det är bilen själv som väljer bensinstation utifrån användarens preferenser i förhållande till erbjudanden.
Vad betyder då det här för nyhetsbolagen? För att förbli relevanta i framtiden måste nyhetsbolagen erbjuda en upplevelse som stämmer överens med hur användaren lever sitt digitala liv. De smarta system som designas idag lär sig att konsumera information enligt den form av innehållsdistribution som människan har tvingats anpassa sig till för att kunna tillgodose sig information. Målet är att bygga produkter som frigör oss från forcerade beteenden som när vi till exempel scrollar efter information på skärmar, följer länkar och skriver URL:er i en webbläsare.
Vart befinner sig lokalnyheterna i detta? När kretsloppen ritas om och näringskedjan mellan användare och innehåll rubbas krävs det en långsiktig strategi som sträcker sig bortom den välitererade frågan kring hur en affärsmodell ska se ut när innehåll primärt distribueras digitalt.
Oavsett vilka hinder mediebolagen tvingats tackla under de senaste decennierna har branschen den största och roligaste utmaningen framför sig, för någonstans längs vägen kommer det normaltillstånd vi befunnit oss i under de senaste seklerna att upphöra.
