Bourbon på Systembolaget: Bulleit bourbon (in Swedish)
Mer än bara en snygg flaska? Let’s find out!
Tidigare i artikelserien: Evan Williams Black Label, Woodford Reserve, Jack Daniel’s, Maker’s Mark, Jim Beam White Label
Reglerna för bourbon får inleda denna artikel i serien om bourbon på Systembolaget:
Destillatet (innan lagring) får ej överstiga 80% ren alkohol, ska bestå av en fermenterad mäsk innehållandes minst 51% majs och förvaras, ej över 62,5% ren alkohol, i nya kolade ekbehållare. Termen ‘bourbon whiskey’ får heller inte användas för produkt tillverkad utanför USA.
Vill ni läsa mer om detta så har jag skrivit en kort och en lång artikel om vad som krävs för whiskey att få kallas bourbon.
Vi har nu avhandlat Evan Williams Black Label, Woodford Reserve, Jack Daniel’s Old №7, Maker’s Mark, samt Jim Beam White Label. Med det så har vi kommit till slutet: I och med denna artikel har vi gått igenom samtliga bourbons i Systembolagets ordinarie sortiment.
“Men vänta”, säger du, “Jag står här vid hyllan för Amerikansk whiskey på Systemet och håller i en Ole Smoky! Den har du inte skrivit om!”. Först och främst: ställ tillbaka den nu. För det andra är det så att sortimentmix samt storlek på enskilda butiker avgör specifik mängd och innehåll av det ordinarie sortimentet, som därför kan variera mellan typ ~fem och femton styck. Jag har valt ut de sex som finns i näst intill samtliga butiker runtom i Sverige.
(Jo förresten, i dagarna (Dec 2017) lanserades “Rackhouse bourbon” på 350ml-flaska nationellt. Jag har inte bemödat mig över gränsen för att prova den då ingen info om produkten kunde lämnas av importören, inget spår av “Sam Morrison Whiskey Company” finns i Kentuckys företagsregister, samt att den utskrivna “producenten” på Systembolagets hemsida är ett grossistbolag i Nederländerna, registrerat 2016. Fuck that noise.)
Som sista bourbon i denna artikelserie har jag därför valt den som ligger mig varmast om hjärtat–som sommaren 2010 födde min kärlek för bourbon:
Bulleit bourbon
Bakgrund
Från bulleit.com:
“A tavern keeper in 1830s Louisville, Kentucky, Augustus Bulleit was dedicated to a single goal: the creation of a bourbon unique in flavor. After experimenting with countless varieties, he finally came upon a bourbon with the character he had long sought after.” Källa: ingen.
Jag tänker inte harva om detta för mycket. Om ni läst mina tidigare artiklar så har ni vid det här laget förstått att det är praxis för varumärken att bygga bra story, oavsett sanningsmängd. Det är inte exklusivt för Bulleit. Det är inte heller exklusivt för whiskey.
Augustus Bulleit existerade. Inte mycket mer än så spelar roll i detta kontext. Jag har ingen anledning att ifrågasätta varken hans ovan nämnda dedikation eller experimentlusta, men receptet var inte anmärkningsvärt då, och det är dessutom ett annat idag.
Bulleit är ett tämligen nytt, men extremt framgångsrikt internationellt varumärke och var 2016 Systembolagets tredje bäst säljande Amerikanska whiskey–endast överträffat av Jack Daniel’s och Jim Beam.
Första flaskan Bulleit bourbon tillverkades 1995, efter att Tom Bulleit (f. 1943), advokat och barnbarns barnbarn till Augustus Bulleit, kontaktade Ancient Age-destilleriet i Frankfort, Kentucky (idag Buffalo Trace) för att börja tillverka en whiskey bärandes hans namn.
Några år in i 2000-talet, efter att märket bytt ägare, skapades den Bulleit vi ser på hyllan idag. Varumärket ägs idag av spritjätten Diageo, och whiskeyn i flaskan har fram till nyligen kontrakttillverkats av Four Roses Distillery i Lawrenceburg, Kentucky.
Våren 2017 öppnade Diageo ett eget Bulleit-destilleri i Kentucky, men en bourbon helt från detta destilleri kommer inte stå på svenska hyllor förrän absolut tidigast 2023, då producenter som går över från köpt till egentillverkad bourbon ofta gradvis under övergångstiden blandar gammal och ny produkt, och Bulleit bourbon sägs dessutom lagras någonstans mellan sex och åtta år innan den tappas på flaska.
På etiketten:
Vi anländer därmed direkt till vad som anses var en stor del i Bulleits framgång: flaskan. Bulleitflaskans hyllade design kan liknas vid en gammaldags apoteksflaska med en orange, lätt snedställd etikett som låter formgivning och innehåll ta plats, samtidigt som varumärket särställs med en klar färg.
Flaskan var det som fick mig att en gång köpa min första bourbon på Systembolaget. En handling, och en flaska, som där och då födde min kärlek till bourbon.
Bulleit bourbon kallar sig en “frontier whiskey”. Detta betyder ingenting och det finns ännu mindre en laglig benämning. Bulleit refererar på sin hemsida till både den västra expansionen som skedde i Nordamerika under Augustus Bulleits levnadstid, samt Tom Bulleits omsadling från framgångsrik advokat till att “skapa” whiskey. Här orkar jag inte ens…
Vi läser också “distilled and aged in the Bulleit family tradition” samt ett påstående som eventuellt försöker koppla Kentuckys vatten till någon typ av familjetradition. Någon sådan tradition finns det inget belägg för, och jag har svårt att tro att affärsuppgörelsen som möjliggör Bulleit bourbon idag kan hänföras till familjetradition, eftersom gamle Augustus i bästa fall tillverkade whiskey primärt för eget bruk, och Tom Bulleit rent tekniskt aldrig själv tillverkat sin bourbon över huvud taget.
I flaskan
Men om jag där, för nu, sätter punkt för mitt gnällande kring etikettnonsens så går vi vidare till innehållet. Jag tänker tillåta mig själv vara tydlig här i min åsikt:
Bulleit bourbon är idag, och har sedan den kom till Sverige 2010 varit, den bästa Amerikanska whiskeyn i Systembolagets ordinarie sortiment.
Med en mash bill på 68% majs, 28% råg samt 4% mältat korn gör Bulleit två “rätt” i min bok: håller en hög andel råg (mer vanligt är kring 10–15%), samt en låg andel mältat korn (vanligare där är 5–10%) som var för sig skapar smaker jag generellt uppskattar i bourbon.
Plockar du en Bulleit bourbon från Systembolagets hylla idag så är det högst troligt att whiskeyn i flaskan tillverkades av Four Roses, som också tillverkar grym bourbon under eget namn, som jag är ett stort fan av.
Den karaktär denna whiskey har tagit sig av ekfat är ytterligare en del i varför jag älskar den. Bulleit bourbon har ingen ålder angiven, men påstås lagras i mellan sex och åtta år. Var exakt whiskeyn i de otaliga flaskor jag avslutat har lagrats är oklart, men idag ligger allt på lagring vid vad som kan vara Amerikansk whiskeys mest anrika och mytomspunna destilleri: Stitzel-Weller/Old Fitzgerald Distillery. Är man Diageo kan man köpa det “bara” för att lagra sin bourbon.
Förutom bourbon så har Bulleit även en rågwhiskey, men som likt många andra varumärken Amerikansk rågwhiskey tillverkas och köps in från det gigantiska Midwest Grain Products i Indiana.
En gång i tiden köpte jag min första Bulleit bourbon på grund av hur flaskan såg ut. Så rimligtvis finns det också folk som köper den på grund av att “frontier whiskey” låter ballt. Eller att det tänks att “family tradition” är något att uppmuntra. Vad vet jag? Min förhoppning med Northern Bourbon är att skapa och underhålla en medvetenhet hos oss bourbonkonsumenter. Jag hoppas att du som läsare når hit med en nyfikenhet och hittar något i denna text som gör att du nästa gång, istället för en GlenWhatever, plockar en Bulleit eller någon annan bourbon från Systembolagets hylla.
Och likt det hypnotisören i Scenes From A Memory (spoiler: Edward!) säger om att slutet endast är en övergång–så kommer jag att fortsätta berätta om Systembolaget och dess utbud av bourbon i kommande artiklar.
Länk till Bulleit bourbon på Systembolaget.se.
En sista sak! Jag skulle verkligen uppskatta om du visar ditt stöd för denna artikel (genom att ”klappa”) så andra kan hitta den, och kommentera gärna! Följ Northern Bourbon-publikationen för att bli notifierad när nya bourbon-relaterade artiklar publiceras. Om du gillade denna artikel, överväg gärna att följa mig på Instagram samt att gilla Northern Bourbon på facebook. Tack!
/Erik
