— är processen viktigare än målet?

Saker att göra innan man dör. På engelska finns uttrycket “The Bucket List” — som helt enkelt är en livets to-do-list dominerad av det som skulle skapa ånger om det inte görs innan jordelivet nått sin ände. Drömmar. Det som upplevs som viktigt. Det finns även vad jag skulle kalla kategoriserade “bucket lists” i form av böcker. “1001 filmer du måste se/platser du måste besöka/böcker du måste läsa/album du måste höra innan du dör”.

På tal om böcker. När detta skrivs kanske en latent “bucket list”-check kan göras för mig, alldeles snart!

✓ Skriva en bok

Vad har jag haft — och har — för andra saker att bocka av?

✓ Träffa Muhammad Yunus

En av de där tydligare “bucket list” items som jag hade var “Träffa Muhammad Yunus”. Efter att mer passivt följt mikrokreditrörelsens framväxt genom att först ha fått höra talas om fenomenet kring decennieskiftet 80/90, blev jag alltmer medveten om hans livsverk och passioner via en BBC-dokumentär 1997. Han var nog den främsta inspirationskällan och förebilden gällande mina efterforskningar kring och utveckling av hållbarhetsentreprenörskapsbegreppet (“Sustainopreneurship”). När Facebook hade en vägg där det tydligare gick att lägga in “appar”, hade jag det som “vem skulle du vilja träffa”?

Så kom möjligheten. Hans tredje bok, “Building Social Business”, var utan budget att översätta hos hans svenska förläggare — Bookhouse Publishing. Det löste sig genom att bjuda in dels crowdfunding för själva upplagan, dels crowd translating för översättningen — ett tjugotal översättare hjälptes åt genom att ta ett kapitel var. Jag fick äran att översätta introduktionskapitlet.

Jag antog, om jag hoppade på projektet att ta ett av kapitlen och översätta till svenska, så kanske möjligheten att träffa honom ökade — han kanske skulle komma och vara med vid lanseringen? Oavsett vilket, huvudskälet var att vara behjälplig i att låta hans idéer och praktik kring socialt företagande få spridning på hemmaplan, bortom de två tidigare böckerna — och inte minst vad fredspriset gett i inspiration till den alltmer framväxande rörelsen av företagande för hållbarhet med sociala och/eller ekologiska motiv och drivkrafter, bortom de ekonomiska.

Boklanseringen skedde 2010, men Yunus var inte närvarande. Detta tillfälle kom sommaren efter, 2011 — på mycket kort varsel kom Yunus till Sverige, och höll tal på några ställen, bland annat Sida, KTH och en världskonferens för entreprenörskap och småföretagande. En specialkryssning anordnades av agenten/förläggaren, och vi bjöds över en lunch i skärgården — och jag fick mina exemplar jag fått som lön för översättningsmödan signerade. Och en stunds prat. Närmare bestämt “15 minutes of dialogue”.

Intentionen försätter tydligen berg!

✓ Springa en mil

Inte visste jag att jag skulle bli sådan dedikerad löpare! Det hela började med en sommar, när jag återigen drabbades av vad jag kallar “aikido-abstinens”. Över sommaren är vår dojo stängd, och inför sommaren 2012 funderade jag på att hitta ett träningssubstitut. Efter att en försommardag ha flåsat mig runt vackra Åbackarna här i Norrköping tur och retur Femöresbron, där jag inte hade sprungit på allvar sedan militärtjänstgöringen på åttiotalet, så var det en stor seger att bara ta sig runt! Och jag hade aldrig sprungit en mil i sträck. På sin höjd var det en gång en repa på nio kilometer som kom som en överraskande avslutning på en fältövningsdag från skogen tillbaks till regementet. Då hade vi befälselever spelat innebandy varje kväll och orienterat varje fredag, och i grunden låg även flera år av volleybollspelande sedan gymnasieåren — så konditionen var tveklöpst på topp. 37 minuter klockade jag 9 km på, och 3 km-loopen på regementsområdet som vi ofta tog i samband med vår tjänstgöring, låg alltid kring 11 minuter.

Så bortom den där vårens nypremiär av ett trevande försök till löpande, tog det fart under sommaren. Jag höll mig i spannet fyra till sex kilometer för det mesta, för att i slutet av sommaren tangera de där nio kilometerna från lumpen. Jag undrade när jag skulle bryta milvallen. Innan dess hade jag ett mellanläge av målsättning, som spann över en längre tid — “springa ett marathon under en månad”, som jag nådde samma månad jag formulerade det — juli, 2012. Och en dag, i september 2012, bara kom det — helt plötsligt kände jag att jag bara skulle springa på! Och stum av min egen förvåning slutade jag först när jag sprungit c:a 13.5 km!

Nästa målsättning.

✓ Springa en mil under en timme

Jag överraskade mig själv med hur snabbt det gick att nå nästa mål. Inom samma månad, i september 2012 — och enbart på tredje löpningen efter milvallen — så nådde jag målet att springa en mil under en timme! Sedan, knappt ett år efter, tog jag mig runt milen under 55 minuter (juli 2013) — där milloppen nu snarare började bli regel än undantag. Och nu hade jag inom mig formulerat att jag skulle delta i Stadsloppet i Norrköping som mitt första tävlingslopp för motionärer.

✓ Springa en halv Marathon

Men jag nådde ett annat mål före — och det var en halvmara, solo, utan tävling. Den halvmaran tog jag 2014, i april!

✓ Springa Stadsloppet i Norrköping

Det som inte skedde 2013 som jag först tänkte, fick bli 2014! Och med energin där, landade det i nytt personbästa, med vid marginal — en milnettotid på 50,43!

✓ Springa […] ?

Vad härnäst? Nej, jag går inte publikt med mina målsättningar. Med referens till Derek Sivers korta TED Talk, kunde jag bekräfta att måluppfyllelsen är effektivare om målformuleringen är tyst. Bara för mig själv. Inte ens min Karin vet om vad jag satt för mål, rent konkret och specifikt!

Derek Sivers säger nämligen att det är en myt att man skapar ett socialt tryck om man uttalar målet för sin omgivning. Vad som i verkligheten händer när man uttalar en målsättning högt för andra, är att man “lurar hjärnan” att det redan är uppnått, och att energi då tas ifrån att nå målet. Nej, håll det för dig själv, och bara sträva efter att nå det. Och du vet inte heller när du når målet, bara behåller fokus på att nå det!

Och vad hade denna listning av uppnådda löpningsmål för syfte?

I den tid vi lever i, med “selfiens” djupaste acceleration med avarter av gillaknarkande med världens första konstaterade fall av diagnosen selfieberoende (200+ per dag), ska du inte förledas att tro att jag skrev om dessa mål i syfte att göra en förlängd skrytupdate. Nej, skryta ligger inte för mig. Däremot är jag stolt — kom ihåg vad jag skrev i kapitel 3 om ‘stolthet’ vs. ‘skryt’? En känsla av att jobba inåt, mot sig själv och för sig själv, att jämföra med att leva sitt liv i relation till andra bortom en själv? En känsla av socialt oberoende och självständighet.

Att översätta målsättning i system, process, vana och vardag

Nej, vad som ligger bakom denna rapportering är en viktig lärdom — att “glömma bort” att du satt upp målet när du väl formulerat och integrerat det på ett medvetet plan, och istället översätta målsättningen till system och process. Du sätter i system att springa regelbundet, och med processen — i detta fallet en väl formulerad och utvecklad vana satt i verket — så når du målet förr eller senare på ren automatik. Det enda du kan mäta emot är den gradvisa förbättring du når, och kollar mot något mätsystem. Här fungerar livsloggandet väl, där jag mäter resultaten via min GPS-utrustade mobiltelefon och appen Runkeeper. Vad som inte syns när man bara fokuserar på de lopp där målen har uppnåtts, är de lopp som utgör vägen — när man ständigt är på språng! I Runkeeper ser jag att jag har loggat över 300 aktiviteter — där den absoluta majoriteten är löprundor, och jag kan även se i rapporteringen att andelen millopp ökat över tid.

Så detta relativa mätetal är viktigare än de absoluta tiderna, tillsammans med antalet lopp, och de varierande syftena med varje lopp — vad jag fokuserar! Där kan jämn takt och uppnådd längd vara viktigare än total tid eller kilometertid. Hellre dedikera sig att springa en viss tid, än att tävla om snabbhet över en viss längd. Det yttersta syftet med löpningen — det jag nämnde i första kapitlets första avsnitt, “Morgon”, är hälsa och meditation i rörelse. Att rensa skallen. Att rensa bort stresshormoner. Att öppna upp för frisk luft. Att öppna upp för rena, nya och fräscha idéer och tankar. Och det kommer enbart efter längre löpningar, på allvar.

Mål vs. syften

Och där har vi det som skapar varaktighet över tid. Att definiera syftet. Att gå från “vad” till “varför”. Det finns nämligen en risk i att missa den långsiktiga utvecklingen, om målfokus blir alltför stort. Du når ett mål, och du känner att du är klar. I mitt fall — om jag enbart hade fokuserat målet att springa en tävling, i detta fallet Stadsloppet i Norrköping, så var risken överhängande att jag slutade med löpningen efter att ha uppnått detta. Nu är syftet just hälsa, och en vardaglig ritual som stödjer detta syftet. Där jag heller inte schemalägger vilka veckodagar jag springer — det är viktigare att säga “minst en gång per vecka”.

Men — att sätta upp mål är bara något som gör löpningen roligare! Att skapa en extra krydda. För att se en personlig utveckling på löpningsområdet! Vilket i sig ger en extra stimulans.

Från bucket list till vardagsvana

Så, detta är den viktigaste slutsatsen — det är när det går in i vardagligheter, och nästan obemärkt med en autopilot i varande, bara gör! Så med den insikten är det desto lättare att göra 1001 måste-filmer under en förväntad livstid till något som går att nå. Vi har i snitt en förväntad livslängd på 30 000 dagar. Av dem är uppskattningsvis 24 000 över 15 års ålder. Låt oss då dela upp 24000 dagar på 1001 filmer. Ja, det blir i snitt en film från den listan drygt var tredje vecka. Eller femton av dessa filmer per år. Ja, målsättningar som spänner över ett helt liv, som ger delmål på vecko-, månads- och årsbasis. Överblickbart, mätbart och realistiskt!

Vad har du på din “bucket list”?

—
Detta är ett utkast av andra avsnittet av fjärde och sista kapitlet i den första boken i bokserien med samlingsnamnet “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?”. Denna första bok heter “I flow”, och fjärde kapitlet heter “Ett år i flow”. Publicerat den 9 januari 2015. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben. Kommentera gärna! Här, direkt genom att klicka på respektive stycke som öppnar upp ett kommentarsfält direkt i sidomarginalen. Eller på Facebook, där det finns en grupp för läsare. Alla som bidrar till kvalitetshöjning blir så klart omnämnda i första tryckta upplagan!

Målgång på språng was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

— den ständiga förändringens oföränderliga uttryck

Livet i ett flöde, och en utveckling som går i vågor. Vi närmar oss slutet på denna bok, och med detta början på något annat.

Det finns några aspekter som gör att det reglerade affärslivet och dess spelregler, disharmonierar med livet i stort. Vi lever inte vårt liv i kvartal. De flesta fokuserar mentalt säsonger i sina levnadsår. Och säsonger som varierar i energi. Om man inte tillhör “semesterbranscherna” (solens tre månader eller snöns intensiva fjällveckor, med näringar fokuserade på upplevelser), så sker högenergiverksamheter fokuserat kring två huvudsakliga säsonger — vårens och höstens. Och innan dessa tar fart, känner vi alla av säsongupptakterna. De där tre veckorna i januari efter julledighet — eller i augusti efter semester. I huvudsak blir det full “action” februari-maj på våren, där det fasas ut i samband med skolavslutningen med tre veckor på andra ändan i juni, och september-november, där samma utfasningsfenomen äger rum under tre decemberveckor innan jul. Det är sagt att de bästa säljmånaderna är april, maj, oktober och november, när tempot är som högst, och energin som störst. Och bästa tiden att sälja är direkt efter tiofikat har det sagts, och heller inte alltför nära lunch, i direkta möten. Vad gör det? Jo, 90 dagars effektivt sälj, på lika många timmar med resultat. 90 timmar. Per år. Och på det, leverans.

Det hela är att likna vid tidvattenvågor. Ebb och flod. Kraft upptrappas, kraft på, kraft klingar ut, kraft av. Repetera!

Tidsöverblick — en säsong i taget

Det finns en illustration av vad vi fokuserar tid och energi på som jag ofta återkommer till. Jag brukar kalla det “det entreprenöriella leendet”. Den illustrerar vad entreprenörer brukar ägna tid, konversation och energi åt — och det dominerar med “de närmsta 24 timmarna” och “visioner på tio till femton års sikt”, där överblickbarheten kanske sträcker sig max just en säsong — vad skall vi uppnå? Och den är ju inte bara tillämplig på entreprenöriella processer. Den gäller väl för livet i stort?

Vad som då står i kontrast är de finansiella systemen och dess rigiditeter. Budgetar på ett till tre års sikt skall visas upp i en affärsplan för en bankman. Fokus ligger på den detaljerade planeringen — där entreprenören i sin tur fokuserar vision och intention, och förlitar sig på anpassningsbarhet, där dt oväntade ses som en möjlighet och inte ett problem. Så lika lite som harmoni råder mellan “naturliga säsongsvariationer” och redovisningsperioder, lika lite samklang finns mellan “naturligt agerande och planerande” och finansieringsunderlag.

Så — vad gör man om man inte får finansiellt stöd för att göra sin passion till sitt leverbröd? Ja, man tager vad man haver, och gräver där man står. En som får illustrera detta, och med det också kontrasten hur en ekonom och en kreatör relaterar till kalkylprogramvara, är den japanske konstnären Tatsuo Hourichi. I och med att han inte hade tillräckligt med pengar för att skaffa sig avancerade grafiska programvaror, använde han istället Excel som canvas.

Inspirerad av sin omgivande japanska natur, fångar han säsongernas skiftningar.

Kanagawas stora våg

Det för mig osökt till en annan japansk konstnär, av tidigare ålder — Hokusai. Något som stående illustrerar mina budskap om att finna sin väg i flödessamhället har varit och är Hokusais målning av den stora vågen framför berget Fuji. Förändringens kraft slår hårt som en tidvattentsunami — och skall man vara i en båt, surfa på vågtoppen, göra en pipeline i vågen, eller inte ens vara i vattnet, på Fujis topp? Och ja, även Fujis topp lämnar ingen ro — det blåser ju starkt där uppe!

Men den lämnar också en annan lärdom — Hokusai (som på artonhundratalet använde träsnitt, och inte Excel ;) har inte den där vågen som fokus i denna konst — egentligen. Nej, det är berget Fuji som är centralt. Bilden är en i en serie av 36 vyer av berget Fuji.

Och likt Hokusai:s försök att fånga Fuji på 36 olika sätt — med olika perspektiv, i olika sammanhang — finns det möjlighet att välja perspektiv på vad som helst i livet.

Val i sekund, minut, timme, vecka, månad, år — och liv

Våra dagar på jorden är räknade. Det är det enda som vi vet, oavsett val av perspektiv. Jag drar mig till minnes Cast Away, filmen med Tom Hanks i huvudrollen. En man som levde på att hålla sekunderna på rätt sida — att jobba för ett företag med global täckning och leverans av snart sagt allt, överallt — FedEx. Att pricka tiden som det centrala. Helt plötsligt fann han sig överlevandes en flygkatastrof mitt ute i världshavet.

Vad som blev en sekundjakt, slutade med att fokusera överlevnad alla nivåer, på en öde ö. I åratal — och med en upplevd evighet. Överlevnad i att skaffa ett fiktivt sällskap för att uthärda varje dag — volleybollen Wilson. Att använda alla saker som flyter iland från flygkraschen inslagna i FedExpaket, på sätt långt ifrån de ämnade. Konståkningsskridskor blev till ett skärverktyg. Kreativitet, tagen till sin spets.

Fyra år senare, och han tar ytterligare material som flutit iland i en tidvattenvåg, och gör ett segel gjort av plasten i en portabel toalett till en flotte, och ger sig ut. Och kommer till slut hem, via ett stort fraktfartyg som plockar upp honom ute till havs, utmattad — för att finna att den främsta drivkraften att gå vidare, inte finns där längre. Frun har gift om sig, där hon till slut lät sig övertygas att han var död.

Saker förändras — och blir inte som man tänkt sig.

Förlagan i litteraturen — Robinson Crusoe — är det en av de där 1001 böckerna att läsa innan man dör? Ja, tiden är knapp. Och det tar ju tid att läsa med. Men för de som inte vill ta sig den tiden, finns även där en lösning. Serietecknaren Henrik Lange har skrivit “80 romaner för dig som har bråttom”. Och jag besparar dig tiden med att gå till biblioteket och låna den, och komma ihåg att lämna tillbaks den, om det bara är berättelsen om ensamvargen på ön du är ute efter. Här får du nämligen Robinson Crusoe på en sida i tre serierutor. Håll tillgodo!

Vi vet inte vad nästa svallande tidvattenvåg bär med sig

Livet kantas av val. När Tom Hanks rollfigur Chuck Noland i slutscenen på Cast Away står i vägkorsningen, efter att pliktskyldigt ha levererat det enda paket han behöll från sitt ofrivilliga oceanäventyr, är det precis det vi gör, varje dag. Det där vägskälet. Att välja.

Som Chuck Noland säger i filmen:

“We both had done the math. Kelly added it all up and… knew she had to let me go. I added it up, and knew that I had… lost her. ‘cos I was never gonna get off that island. I was gonna die there, totally alone. I was gonna get sick, or get injured or something. The only choice I had, the only thing I could control was when, and how, and where it was going to happen. So… I made a rope and I went up to the summit, to hang myself. I had to test it, you know? Of course. You know me. And the weight of the log, snapped the limb of the tree, so I-I — , I couldn’t even kill myself the way I wanted to. I had power over nothing.

And that’s when this feeling came over me like a warm blanket. I knew, somehow, that I had to stay alive. Somehow. I had to keep breathing. Even though there was no reason to hope. And all my logic said that I would never see this place again. So that’s what I did.

I stayed alive. I kept breathing.

And one day my logic was proven all wrong because the tide came in, and gave me a sail. And now, here I am. I’m back. In Memphis, talking to you. I have ice in my glass… And I’ve lost her all over again. I’m so sad that I don’t have Kelly. But I’m so grateful that she was with me on that island.

And I know what I have to do now. I gotta keep breathing. Because tomorrow the sun will rise. Who knows what the tide could bring?”

Ja — valet — att fortsätta andas. Och följa förändringens konstanta flöde. Vi vet aldrig vad vi får i nästa tidvattenvåg.

Och vi är där denna bok började. Med att fånga morgonen — det som ger tecken på att denna dag börjar. Där vi just har världens kortaste meditationsform, att stilla fånga nuet.

Att andas.

—
Detta är ett utkast av tredje och sista avsnittet av fjärde och sista kapitlet i den första boken i bokserien med samlingsnamnet “Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?”. Med andra ord — avslutningen på boken. Denna första bok heter “I flow”, och fjärde kapitlet heter “Ett år i flow”. Publicerat den 28 januari 2015. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben. Kommentera gärna! Här, direkt genom att klicka på respektive stycke som öppnar upp ett kommentarsfält direkt i sidomarginalen. Eller på Facebook, där det finns en grupp för läsare. Alla som bidrar till kvalitetshöjning blir så klart omnämnda i första tryckta upplagan!

Säsongernas tidvatten och svallvågor was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

— planer, intentioner och navigeringskonst

Metaforen ligger ständigt som närmast till hands, när vi försöker fånga ett liv i flow. Sjöfärden.

Några nautiska mil närmare, några nautiska längre mil ifrån. Vartåt och varifrån? Vi förlitar oss på smartphonen som navigeringshjälpmedel med det eviga Googlesökandet för att hitta rätt — vår dags sextant. Var finns svaren? Vad är frågan?

För att veta vårt nästa steg, är det bra att hålla koll på vart vi är på väg.

I ett kinesiskt ordspråk har det sagts — “Om vi inte ändrar riktning, lär vi hamna dit vi är på väg.”. Det aktiva valets påminnelse.

Hur gammal har du tänkt att bli?

Själv siktar jag på att leva till år 2078, det är min intention. Egentligen är det mycket vi kan påverka när det gäller vår levnadstid — bortom de genetiska faktorerna då, som säkert spelar in. Men kortfattat är det:

• Vad vi gör
• Vad vi äter
• Vad vi tänker

Och — hur!

Men det absolut mest avgörande tror jag ändå är den kraft förväntningen skapar. Vad tar vi sikte på? Och med vilken passion och livsglöd lägger vi ner energin för att nå dit? Vad är din vision?

Det är utifrån detta perspektiv jag anser att planeringshorisonterna har direkt inverkan på vad som händer här — och nu. Och med vilken attityd och ingång.

Det berättas om att ett företag i Japan jobbar med en 250-årig strategisk plan. En amerikansk journalist frågade en gång: “Jobbar ni med en femårsplan”?. “Nej”, svarade den japanska affärsmannen, “vi jobbar med 250-årsplaner”. “Hur jobbar man med sådana?”, undrade amerikanen. “Väldigt tålmodigt”, svarade japanen.

Ett livsmål att finna ljuset

Ett exempel på just denna karaktären av tålamod finner vi hos en av de tre nobelpristagarna 2014 i fysik. Rött och grönt LED-ljus fanns, men inte blått. I Edison-anda, satte Isama Akasaki (nu 85 år, och som fortfarande jobbar 80 procent av heltid) detta som livsuppgift — att lösa problemet. Under 25 år från sextiotal fram till det lyckade försöket 1989, stretade Akasaki tillsammans med sin determinerade forskarkollega och assistent Hiroshi Amano, tills det lyckades!

Edison och japanerna, hittade helt enkelt något tusental sätt var som det inte fungerade. Med andra ord — begreppet “misslyckande” uteslöts ur vokabulären. Och om glödlampan lyste upp vårt nittonhundratal, erövrar det möjliggjorda vita LED-ljuset (byggt av de funna röda, gröna och blå) allt från våra garderober, till våra surfplattors bildskärmar. Och framförallt, via solceller, de hörn av världen som tvingats genomlida årtionden av hälsovådligt fotogenljus. Potentiellt sett 1,5 miljarder fler på jorden kan få sitt dygn förlängt — tack vare målinriktad envishet från ett par japaner.

Det är ljuset som vi själva tänder som får vägleda oss. Likt sjöfararen som tar sikte på fyrar för att skapa ett stöd för vägen, skapar denna inre upplysta vision kraft och energi att ta det där ytterligare steget för att nå dina mål och delmål längs med vägen.

Planeringshorisonter

Det är med detta perspektiv jag finner det viktigt att definiera planeringshorisonter med olika utsträckning, som tar oss till detta nu.

Livsvision och livsuppgifter

Livsvision och livsuppgifter är på det mesta möjliga långsiktiga planet, och jag tror att det blir mest stabilt om den är förankrad i just tidlöshet och evig värdegrund. I mitt fall finns ju mitt “RE:LOVE THE WORLD” — att sträva efter en värld där jag bemöter mina medmänniskor med kärlek och respekt, och kan förvänta mig att bli bemött med detsamma. Hur varierar över tid, vägarna som skapas bryter alltid ny mark. Men i genomförandet ser jag till att ha sällskap av framgångens kompanjoner — uthållighet, tålamod och glädje. Det ger harmoni i stunden, och över livet som helhet — även i de stunder balansen bryts och vägen för stunden knäcks. Det går nog starkast att översätta till aikidon. Aikido fungerar enbart med intensiv närvaro i stunden — men med en oändlig utvecklingspotential i lärandet och varandet över livet. Alltid i lärande, aldrig fullärd.

Livsepoker, livspassager, livsskiften — fem till tjugo år

Med livsepoker kan fångas längre perioder med samma dominerande innehåll och drivkraft. Det kan röra att ta ett barn från födsel till självständighet. Det kan omfatta en universitetsvistelse från första tentan till disputationen. Det kan röra en företagsstart från idéernas vagga till det mogna bolagets avyttring. Och när tiden är kommen, känner vi att det närmar sig något nytt. Då går vi igenom passager och skiften. Frågan ställs till den du möter i badrumsspegeln på morgonen: “Det jag vet om den dag jag har framför mig — är det den jag vill ha om det är min sista dag på jorden?”. Och när förändringen knackar på dörren kommer allt oftare ett “kanske” eller ett “nej”. Och beroende på karaktär och viljekraft — sker denna förändring efter tio dagar, tio månader eller tio år?

Men förändring gör ont. Vare sig det är till det bättre eller sämre. För att travestera Debbie Allen:s berömda maning till studenterna i TV-serien Fame (för oss som är födda på sextio- och sjuttiotalet bättre i minne — länk till videoklipp); “You want fame? Well, fame costs. And right here’s where you start paying… in Sweat!”

Jag skulle då översätta det till

“Du vill ha förändring? Nå, förändring kostar. Och här är där du börjar betala… i smärta!”

Det är ju det där med livet i en guldfiskskål — vi vet vad vi har, men vet inte vad vi får. Och det är obeorende av om förändringen — det vill säga livet utanför det vi kan se när vi simmar runt i samma sammanhang — är positiv eller negativ. Detta utgör ofta ett stort hinder i vägen för många att nå förändring. Det kräver kraft — den kraft som rent fysiskt yttrar sig att “lägga om nervbanorna” för att möta de nya livsbetingelsernas krav och möjligheter.

Livsskeden — tre till fem år

Med livsskeden omfattas de där som spänner över några år. En högskoleutbildning. En längre utlandsvistelse för erfarenhetens skull. Ett större förändringsprojekt inom en organisation. Det kan nog motsvaras av känslan av att just se just så långt som horisonten räcker, för att enbart ana det som är bortom. Det som är överblickbart och hyfsat förutsägbart. Något inom det möjligas ramar.

Vad omfattas även här, i andra sammanhang? Ja, förr fanns det i Sovjetryssland “Gosplan”. Femårsplanen. Och våra valperioder är fyra år i stöten.

Levnadsåret — ett jordevarv

Året är inom den ram som går att definiera tydligare mål för. Vilka huvudsakliga projekt ligger i fokus? Privat, personligt, professionellt? Jag tror även här på att definiera “topp tre” och fokusera dessa (på samma sätt som att sätta de tre viktigaste för dag, vecka och månad). Helst ska det också vara förankrat i ett huvudsyfte så att de blir relaterade och stödjer varandra. Då ger de varandra energi och kraft.

En gång per år. Bokslutet. Vad härnäst?

Säsongen

Våren och hösten. De två huvudsakliga produktiva flödena, som var väldigt väldefinierade under skolåren. Så för att kunna skörda — definierade av bondeåret. Och däremellan perioder av vila och ledighet. Här klämmer vi in något ännu kortsiktigare än valperioder — kvartalsrapporten. Livet nedkokat till ett Excelark, och det som är värt nåt är det som är mätbart. Hur skall vi hinna leva?

Månaden, veckan, dagen, timmen, minuten… nuet!

Nu har vi via dessa perspektiv dragit horisonten allt närmare nuet — och om du upplever hela livsspannet i den levnadssekund du går igenom nu, då lever du med ökad medvetenhet, styrka och mening.

Intentionens och handlingens kraft

Oavsett tidsperspektiv, är det en sak som avgör om hopp och vision landar i vardag och vana — nämligen intentionen parad med handling. Det är att bjuda in vardagsmagin, där du drar till dig de krafter, idéer, energier och människor som gör att du tar dig från här till där. Intentionen förvandlad till verklighet via handling är på ett starkare än planering. Med planering finns det möjlighet att göra sig besviken, när planen inte går i lås — först och främst avseende just tidsaspekten. Men med intentionen vet du aldrig när det du strävar efter händer — det viktiga är att ha med sig intentionen och handlingen i varje ögonblick.

Jag drar mig till minnes Randy Pausch — och hans sista föreläsning. Randy, professor i datavetenskap vid Carnegie Mellon University, diagnosticerad med bukspottskörtelcancer, föreläste en sista gång den 18 september 2007 om hans barndomsdrömmar — och hur han förverkligade dem. Randy avled senare, nästa år.

Ett citat har brytit igenom mer än något annat från denna föreläsning:

“The brick walls are there for a reason. The brick walls are not there to keep us out. The brick walls are there to give us a chance to show how badly we want something.”

Ja, murarna finns där för en orsak — att ge oss en chans att visa hur mycket vill vill något!

Så — var nogsam med vad du vill. Det kan bli som du förväntar dig.

—
Detta är ett utkast av första avsnittet av fjärde och sista kapitlet i den första boken i bokserien med samlingsnamnet “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?”. Denna första bok heter “I flow”, och fjärde kapitlet heter “Ett år i flow”. Publicerat den 15 december 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben. Kommentera gärna! Här, direkt genom att klicka på respektive stycke som öppnar upp ett kommentarsfält direkt i sidomarginalen. Eller på Facebook, där det finns en grupp för läsare. Alla som bidrar till kvalitetshöjning blir så klart omnämnda i första tryckta upplagan!

Horisonter som syns, horisonter som föreställs was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

— planeringshorisonter, fyrbåksljus och säsongernas vågor

Ett jordevarv runt solen. Åren berättar sina berättelser, som växer fram med livets gång och händelser. Månvarven definierar månaderna, och tolv på ett ungefär ringar vi in.

Vi har längs våra kapitel zoomat ut i tiden från en dag, via en vecka, följt av en månad. Nu lyfts det till ännu en nivå av omfång. Hur leva ett levnadsår i flow?

Tiderna vi lever i präglas av allt större osäkerhet. Det som fokuserats för att rulla vidare livet i Sverige — anställningen — är något som omgärdas av allt större osäkerhet. Och både företags- och skatteintäkter i de traditionellt strukturerade institutionerna sviktar. Det som förut hette “mellan jobb” heter nu “mellan projekt”. Det görs nog bäst att skaffa FA-skattesedel kopplat till sitt personnummer — och blanda fakturerat med avlönat, att anlitas istället för anställas. På så sätt tar man sig genom både stormiga hav och lugnare vattendrag. Och ju större kraft i den egna passionen, desto större chans att hitta modell för sin egen verkstad att koppla ihop det med försörjningen.

Bättre driva förändring än att drabbas av den.

I detta kapitel ser jag på året utifrån tre huvudsakliga perspektiv.

• Horisonter som syns, horisonter som föreställs — planer, intentioner och navigeringkonst
• Målgång på språng — är processen viktigare än målet?
• Säsongernas tidvatten och svallvågor — den ständiga förändringens oföränderliga uttryck

I takt med att tidsomfattningen i kapitelfångsten har ökat, i skrivprocessen, har även utmaningen att välja tankegångar och resonemang ökat för mig — och metoderna för att överföra dem. Så är det väl antagligen när mer av solsystemet ska fångas — på ett symboliskt plan. Jorden snurrar kring sin egen axel, på ungefär samma plats. En gång, sju gånger. Sedan tar vi in månen, och definierar en månad. Och efter det tar vi in solen, och ett varv runt det.

Ju större tid, desto större osäkerheter. Är det en möjlighet, eller ett problem? Eller både och?

—
Detta är ett utkast av introduktionen till fjärde och sista kapitlet i den första boken i bokserien med samlingsnamnet “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “Ett år i flow”. Denna första bok heter “I flow”. Publicerat 20 november 2014, smärre justeringar dagen efter. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben. Kommentera gärna! Här, direkt genom att klicka på respektive stycke som öppnar upp ett kommentarsfält direkt i sidomarginalen. Eller på Facebook, där det finns en grupp för läsare. Alla som bidrar till kvalitetshöjning blir så klart omnämnda i första tryckta upplagan!

Ett år i flow was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

- är nuet fortfarande oföränderligt ditt

En plastpåse som flyger omkring i luften. En vardaglighet. Visserligen allt som oftast resultatet av slarv. Någon har slängt den. Men vi kan byta perspektiv för en stund. Något människoskapat, som far omkring likt en symbol för en annan föränderlighet — när sommaren ebbar ut och hösten ger oss lövens virvelvindar i rött, gult och grönt. Rött, stanna upp. Gult, i övergång, öka uppmärksamheten. Och bortom trädens idegång, en ny vår. Grönt — njut och kör!

I filmen American Beauty finns en film i filmen, som är kanske en av de mest centrala scenerna i filmen. Fångad med en handhållen kamera, långt före en-filmkamera-i-var-mans-ficka som vi har nu, illustrerar den fritt flygande plastpåsen något av det vackra som vi alltid har omkring oss — om vi väljer att se det. Att bara vara där. I ett nu. En skönhet som filmaren i filmen beskrev som så vackert att hjärtat nästan var på väg att explodera.

Nutjuvar — de som sliter oss från närvaron

Det finns några känslor som har en speciell förmåga att dra oss från detta nu. En enkel, intuitiv, men inte alltför exakt modell kan hjälpa oss isolera dessa.

I mitten har vi det upplevda nuet.

Till detta lägger vi två dimensioner. En själslig upplevelsemässig inåt och utåt. En tidsmässig framåt och bakåt.

Inåt är det vi upplever inom oss, det vi har relativt oss själva. Utåt är det vi relaterar till vår omvärld — vad som händer och inte händer.

En känsla av det vi gjort i det som varit, som vi främst upplever inåt, är skulden. Det som borde, det som gjordes, det som inte var, det som inte blev. Kunde jag påverka?

En negativ känsla kring det som varit och omvärlden är skammen. Vi har brutit mot någon norm. Vi gjorde det som vår kultur säger är fel. Det tar ner oss i vår kraft att gå framåt. Vem bestämmer över hur jag skall känna?

När vi bjuder in det som ännu inte varit, kan det ge oss rädslor och ångest. I en tid av allt mer ökande osäkerhet är det lätt att tappa kontrollen över vägen framåt, och de val vi gör och inte gör kan ge det någon nyligen kallat “den själsliga förkylningen”.

På motsvarande sätt, när omvärldstrycket ökar, knackar oron på dörren, och kan sätta våra själar i fast grepp. I värsta fall leder det till handlingsförlamning och hopplöshet. Det förmörkar vår vy och skapar ridåer för våra möjligheter. När problemet till slut omfamnar vår hela existens, och vi fastnar. Hur komma loss?

Tillbaks till grunden

Om denna skruv har dig fast — inför nästa steg: Jag skulle framförallt börja med grunden — kärnelementen i den morgonritual jag skrev om, i “en dag i flow”. Gratitude. Yoga. Meditation. Och börja med en djupandning.

I meditationerna kan fokus läggas utifrån ett manus, som hjälper dig gå från detta “röda” läge dominerat av olika versioner av lidande och smärta, via ett “gult” läge av transformation — och till slut hamna i ett “grönt” läge av harmoni.

Från nutjuvar till nuberikare

Då gör du känslorna till något som berikar ditt nu i stället. Det handlar om att ändra sina tankemönster, och därmed handlingsvägar.

Skulden — ge den reflektion.

Skammen — öppna upp för omvärdering.

Ångesten — kom till medvetenhet.

Oron — utvärdera dina alternativ.

Då finns det möjlighet att nå insikt, känna stolthet, fånga nyfikenhet och bygga hopp.

Vad är det som erfarenhet parat med reflektion kan ge oss? Jo, just det. Insikt. Det som har varit går inte att göra någonting åt. Däremot kan relationen till det som har varit förändras. Tänk om det inte finns någon anledning till att känna skuld längre? Tänk om det är så att det du tror du behöver skämmas för, egentligen borde vara något som du skulle vara stolt över? Att du vågade bryta en norm? Att du gjorde något som var dig?

Här är det att skilja på skryt och stolthet. Stolthet är något inför sig själv och sin självbild. Skryt är i relation till någon annan. Det är i stoltheten parad i insikten vi kan bygga god grund att gå vidare.

Att fånga och skapa framtider

Jag skriver framtider i plural. Det är nämligen ingenting som är skrivet i sten — och det finns alternativ. Du är inte ett passivt offer för omständigheterna — du kan göra aktiva val, och forma din egen berättelse. Och i grunden handlar det om att omforma sina vanor.

Val av perspektiv — om plastpåsarna i våra liv

Vi återvänder till den där fångsten av nuet. Den vackra höstlövsflygande plastpåsen i American Beauty. Det visar tydligt att det finns ett val att se på saker utifrån olika perspektiv. Vad som är skräp i det offentliga för en, är en vacker upplevelse för en annan.

Men, med det sagt, är plastpåsar i fel miljö och fel sammanhang ett otyg. Det vet vi. Och vi använder plastpåsar kanske en gång för mycket?

En plastpåse i vårt hav.

För en sköldpadda ser det ut som en manet, och det är något som sköldpaddor äter. Med andra ord — en plastpåse i ett vattendrag är en direkt fara för vårt djurliv.

Vi borde helt enkelt “plast-detoxa”. Att radikalt minska vår användning av plast.

Så — istället för att känna skam och skuld över det som varit i plastpåseanvändning, når vi insikten att det är bättre för oss själva och vår natur att använda flergångsvarianten. Tygkassen.

Och det är svårt att ändra vanor. Det var inte förrän jag i somras beställde en väska av en konstnär här i Norrköping (Eva Cederwall), som jag kom till daglig användning av en tygkasse i vardagen, och inte behövde köpa en plastkasse varje gång jag gick på affären (och i denna tygkasse lade jag även en av vår livsmedelsbutiks flergångskasse som jag köpte).

Hon försåg den — och därmed min vardaglighet — med min vision, mitt motto, mitt mantra. Helt enkelt, min personliga tagline. Något som var “jag”. RE:LOVE THE WORLD.

Just så. Det enklaste sättet att förändra världen till det bättre, är att börja med sig själv. Kassen påminner mig om just denna insikt och vision. Du är inte bättre än det som senast påverkade ditt “karma”. Gör om, gör rätt, gör bra. Med insikt, stolthet, nyfikenhet och hopp. Och berika ditt nu med ett hopp om en bättre framtid. Mindre plast, mer kärlek!

—
Detta är ett utkast av det tilltänkta fjärde och sista avnittet i tredje kapitlet i första boken i bokserien med samlingsnamnet “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En månad”. Denna första bok heter “I flow”. Publicerat 13 november 2014, med smärre redigeringar 14 november 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben. Kommentera gärna! Här, direkt genom att klicka på respektive stycke som öppnar upp ett kommentarsfält direkt i sidomarginalen, eller på Facebook, där det finns en grupp för läsare.

Av 28, 29, 30 eller 31 dagar was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

— att hitta och definiera rytm

Medge en sak. Det är mycket som är i otakt gällande vårt sätt att se på och “kontrollera” tid. Exempelvis en månadskalender.

Tänk efter. Jag bäddar in några vardagsuttryck, i en föreställd situation.

En torsdagsfrukost med någon regnbågsfamilj:

— “Men gubben, skulle inte ditt ex ha Wilma först nästa helg?”

— “Nej, gubben, det var faktiskt denna helg. Jag vet att du tycker att mitt ex är oförtjänt lycklig, men det är faktiskt JÄMNA veckor, och inte UDDA vi har henne. Hon får väl njuta av min dotters sällskap helgen som kommer. Din bonusdotter kommer helgen efter! Vi får nöja oss med VÅR Wilhelm denna helg.”

— “Jo, du har rätt. Jag hade fel. Förlåt! OK, jag hämtar Wilhelm efter jobbet!”

— “NEJ. Det är faktiskt MIN tur.”

— “Men, hallå? Kan vi inte göra det TILLSAMMANS för en gångs skull?”

[… och så vidare?]

Jag lämnar vårt fiktiva familjeplanerande par i sitt intensiva meningsutbyte. De får finna harmoni och samtakt på egen hand. Jag önskar dem lycka till.

Det är inte lätt att hålla reda på en tillvaro med alltfler varannanveckorsfamiljer och singelhushåll. Det är mycket som skall synkas. Hur skaffa harmoni och flow, när det finns så många människoskapade tidsmarkörer att hålla reda på?

Rytm över en månad — vad kan menas med det?

Vi har i tidigare avsnitt och kapitel vandrat oss igenom dygnsrytm, veckorytm — och nu landar vi i vad jag skulle definiera som “månadsrytm”. Förutom att finna fasthet och riktning utifrån sitt inre (genom att göra det så stabilt och harmoniskt som möjligt) går det att skapa stödjande strukturer hos sitt yttre (genom att införa rutiner, ritualer och hyfast fasta tider och punkter i tillvaron).

Vi bjuder in några one-liners från andra konversationer, som jag har haft direkt erfarenhet av på senare tid. Vi har ju mer än varannan dag för hämtning och varannan vecka för “umgängeshelg” att illustrera.

• “Ska vi träffas på gHänget varannan vecka eller en gång i månaden?”

“gHäng” är ett hyfsat nytt försvenskat uttryck för “Google Hangout” — där man kan träffas över webben på ett smidigt sätt — engelskan förkortar oftast “googlegrejor” med ett ‘g’ i början. gMail, gSearch, gImage. Och så vidare. Och, ja, det går att ta ett “häng” var tredje vecka med! Månaden blir då helt satt ur spel som markör. Intressant, eller hur? Jag är med i Social Media Club Global:s styrelse. Tidszoner som sträcker sig över hela världen, med styrelseledamöter i nuvarande styrelsen spridda över Nordamerika, Europa och Saudiarabiska halvön. Ni kan föreställa er problemen att synka det! Det har alternerat varannan vecka med en för-mig-mitt-i-natten, och en vid åtta på kvällen. Så, i praktiken har det bara blivit en gång i månaden. Den “andra” varannan-veckan — 20.00 min lokala tid. Mer görbart!

• “I regel första tisdagen varje månad. Ja, det är då vi har Pecha Kucha Night Norrköping.”

Pecha Kucha Night Norrköping. Restaurangmiljö, avspända former, talare som talar till 20 bilder med 20 sekunder per bild. Ett format som vunnit mark och evenemang över hela världen. Vi i Norrköping har hållt igång sedan 2009, nu med över 30 evenemang i historiken. Vi träffas vanligtvis på La Uva, St. Persgatan, Norrköping. Om evenemanget inte är utlagt hos någon av våra samverkanspartners. Och då kan det där “I regel” försvinna. Vi har en evenemangstät vecka per år i stan — #vecka45. Innovation, entreprenörskap, kreativitet i regionen som helhet. Östergötlands lilla vision om ett eget “Almedalen” för “det företagsamma skapandet”. Den tisdagen prickas väl med “i regel den första tisdagen” — det är helt enkelt den första hela veckan i november! Men Flimmer? Filmfestivalen? Ja, 2012 gästade Pecha Kucha Night Norrköpings egna kära lilla starka filmfestival 11 oktober. En torsdag. Andra veckan. Som sagt, “i regel”.

• “Varför pratar man bara om ‘lönehelg’ — kan vi inte börja prata om ‘lönetisdag’ istället?”

Jag tar ett exempel från ett tredje sammanhang utifrån en väldefinierad lokal gemenskap. NEMCOM. Norrköpings Elektroniska Music-community. Norrköping Electronic Music Community. Vi bidrar till lärande och evenemangsproduktion i huvudsak, kopplat till elektronisk musik. Vårt senaste av många evenemangskoncept har vi döpt till “After Work and Play”. 16.30-21.00 på Jolla Café och Choklad. Just det — mycket riktigt. En tisdag! Vi har döpt det “Högtisdag” och firar olika högtider, som vanligtvis inte är uppmärksammade på samma sätt som våra helger kopplade till “röda dagar”. En kreativ twist, helt enkelt. Våfflans och Grapefruktens dag. Kvällen före Lucia var prototypen till evenemanget förra året. Och så vidare. #AfterWorkAndPlay — ? Ja, vi tycker det behövs mer lekfullhet i arbetslivet! Och, ja, definitivt efter! Så, sagt och gjort. Lönetisdag fick det bli. Lönedatumet, i regel den 25:e. Tisdagen efter det. Eller just en tisdag, några gånger per år sammanfaller det — den 25:e är just en tisdag. Kulturförändring, en gång i månaden, en tisdag i taget.

Evenemang, träffar, familjeliv. Det är mycket som skall pusslas ihop. Ett här-och-nu som ständigt flyttar sig. Men en metod att fånga ett mer förutsägbart läge är att skapa “moderna traditioner” i denna flytande tillvaro. Och där kan vi röra oss med dessa begrepp kopplade till månadens flöde. Första, sista, varannan, var tredje, var fjärde.

Vi föds efter att ha känt och lyssnat på mammans hjärtslag under nio månaders tid. Detta “BPM” — Beats Per Minute — har väl varierat i takt med stressnivåer och eventuella joggingturer, upp och ner. Inte undra på att vi triggas så av rytmens slag i det som verkar fånga mer eller mindre alla. Musiken. Så, låt även månadens möjlighet till rytmik skapa trygghet och lugn!

Vi ses första eller sista tisdagkvällarna på en restaurang eller café, med tal, bild eller ljud i huvudfokus! Helt enkelt.

Vilken rytm komponerar du dina månader efter?

—
Detta är tredje avsnittet i tredje kapitlet i boken “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En månad”. Publicerat 9 april 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben (Twitter/ Facebook). Det finns en Facebookgrupp upp för läsare — https://www.facebook.com/groups/EttLivIFlow. Välkomna att återkoppla! Slutversionen av boken sker efter bearbetning av dessa avsnitt.

Det återkommande  was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

- agilitet, flexibilitet, stabilitet

När jag läste svenska i högstadiet och skrev någon text i min skrivbok sa min svensklärarinna att jag inte skulle skriva om min egna situation, där jag beskrev min skrivtorka eller något liknande. Över tid har dock det publika intresset för “kulturella produkter” ändrats mer och mer. Vi tenderar att vara mer nyfikna på “hur”, snarare än slutresultatet. Bakomfilmen hamnar i fronten, med andra ord. När DVD-skivans extramaterial blir huvudmaterial.

Vad är väl mer lämpligt med detta som bakgrund, än att berätta berättelsen om glappet i tid för publiceringen mellan detta och förra avsnittet i produktionen av denna bok? Det serverar nämligen en perfekt illustration till det som var förra avsnittets innehåll — planering vs. intention.

“Det blir aldrig som man tänkt sig”

När jag satte igång med att skriva denna bok, hade jag intentionen att publicera ett avsnitt per dag fram till dess boken var klar. Jag höll det tempot under en väldigt intensiv arbetsperiod på mitt “dagarbete”, som även inkluderade resor både till Stockholm och Linköping — och jag gick rakt emot mina egna råd om att inte ha några gadgets och elektroniska apparater igång efter 23. Publicering en minut innan midnatt, spridning på sociala webben och puffar nån halvtimme efter det.

Och mycket riktigt. När jag gått i mål med två kapitel, och inledde detta tredje, så tog det ut sin rätt. En kväll orkade jag helt enkelt inte att skriva, hur mycket energi jag än försökte uppbåda. Jag var för stunden slut. Jag tänkte — “efter det att jag hämtat min dotter i Arvika skriver jag det efter hon har lagt sig”.

Nejdå.

När vi skulle åka tåget från Arvika till Norrköping blev det signalfel i Karlstad — så vi backade till Kil och väntade länge på ersättningsbussar. Vi kom till Norrköping vid tretiden på natten. Ett äventyr i sig, som vi så klart överlevde. Men bokskrivande? Uppskjutet ännu en dag. Dotter i fOch en dag till. Och en dag till. Dotter i fokus. Inspirationstapp. Ligga efter. Skjuta upp. Senare. Skaparprocessens fiende hade för tillfället vunnit. Prokrastineringsmonstret.

Vad göra? Anpassa sig. Planera om skrivschemat och publiceringstakten. Fortfarande med sikte på fullständig publicering den 8 april 2014! Det får helt enkelt bli några dagar där två avsnitt publiceras per dag, och vissa dagar när skrivtempot ökar — där flera avsnitt produceras på en dag. Att nå skrivandets nirvana — att ligga före.

Fitness — att undvika vårt egna Facit

En utsliten berättelse om bristande anpassningsförmåga är den om Facit AB i Åtvidaberg. Från den framgångsrika mekaniska räknesnurrefabriken på som hade sin topp på femtio- och sextiotalet, som till slut golvades av de asiatiska elektroniska dito i början av sjuttiotalet.

Till saken hör att denna berättelse behöver nyanseras — Facit var mycket väl medvetna om “hotet från öst”, och hade ett samarbete med en japansk tillverkare i ett försök att behålla marknadspositionerna i den nya tiden. Men till slut ville deras japanska partner ta hand om hela baletten själva, och drog sig ur samarbetet. Facit var dödsdömt.

Anpassningsförmåga. Darwin hade ju skrivit om just detta — att de mest anpassningsbara överlever, inte de starkaste. “Fitness”.

Och i takt med att just förändringstakten ökar i vår värld, är det just anpassningsförmågan som hamnar i centrum. MySpace körs över av Facebook. Google var sökmotor nummer nitton i världen. Wordpress blir på ett par år det dominerande verktyget för att göra webbplatser. Det är just inom Internetrelaterade företag detta blir som allra tydligast.

Agilitet och dess fem nyckelattribut

När det talas om “agilt utvecklingsarbete”, brukar fem aspekter tas upp — flexibilitet, hastighet, ‘leanness’, lärande och responsivitet. Dessa är i sig internt beroende av varandra. För att snabbt kunna anpassa sig krävs flexibilitet, som i sin tur kräver lika mycket att lära av som att lära nytt. Oftast ligger gammal kunskap i vägen för att kunna ta in ny, och begränsar vår förmåga till innovation — som är kärnan i att kunna möta nya situationer på ett starkt sätt. Och lika viktigt är att inte bära på för allt för stor ryggsäck — “go lean”. Facits hela maskinpark blev i ett slag helt överflödig, när kugghjulen — företagets själ — inte behövdes längre. Ju mindre, desto mer snabbfotad.

Tänk på oss själva — vi människor. Egentligen är vi ju en av de mest anpassningsbara varelserna i ekosystemet. Gurkhafolket, till exempel. Majoriteten av folkslaget lever sitt liv Himalayas bergssluttningar, och blir därmed utrustade med en enorm fysik genom att springa upp och ner för dessa bergssluttningar. Något som gjorde dem lämpliga att ingå i den brittiska armén och därför rekryterades starkt dit historiskt.

Flexibilitet — att utrusta oss med de rätta verktygen

När vi pratar fitness kommer även osökt en annan trend in. Något som får vara symbol för denna tid är den ökande fokuseringen på hälsa. Även här pratar vi om “fitness”. Vi skall vara lika flexibla som det gummiband vi kan använda för att styrketräna. Ju mer vi belastas av stress, desto mer måste denna energi ta vägen någonstans. Ju mer bundna vi blir av att sitta vid en laptop vid ett skrivbord, ju mer ökar behovet av att röra oss. Till slut blir hela livet som ett Parkourlopp — den franska konsten att fly i den urbana miljön. Att hoppa över betongmurar och från hustak till hustak. Nog behöver vi bra skor när vi skall röra oss med smidighet och styrka i de nya landskapen som skiftar och rör sig likt ett golv i Lustiga Huset!

Och om Gurkhasoldatens främsta vapen var kniven khukuri, är den moderna människans främsta verktyg den smarta telefonen. Den gör att vi kan sitta på bussen och slutredigera vår presentation, och minuten efter ringa och säga att blir något sena, från där vi är, åker, går och står. Ett verktyg som är på väg att koppla upp vår värld och mänsklighet i en enda stor kollektiv organism, till slut med samma dynamik som ekosystemet i sig självt.

Agil eller fragil?

Vad gör denna agilitet med oss i slutändan? Gör den oss också väldigt sårbara? Ja, självklart är det så.

Jag drar mig till minnes den bristande säkerhet som rådde på stora konserter innan Pearl Jam uppträdde i Roskilde på festivalen år 2000. Nio dog, pressade mot kravallstaketet. Året efter hade en djuplodande förändring av det förebyggande säkerhetsarbetet skett. Och ett monument hade skapats — en stor och stark sten med inskriptionen “… how fragile we are”, omgiven av nio björkar. En symbol för att vi är lika starka och sega, som vi är bräckliga. Hur håller vi ihop oss själva i dessa tider?

Stabil!

Jag har nämnt det förut. Jag säger det igen. Det är viktigare än någonsin att finna stabiliteten inom sig själv. Fladdrar det ostyrigt i magtrakten, och vi sprider vår själ och känsla som om vi inte hade kontroll över den, ja då dras vi med i något utan att själva veta var vi är på väg likt höstlöv i vinden. Att centrera sig själv, där ett handfast grepp över tillvaron utstrålar från ett grundat jag i själens mitt blir då en kraft som verkar för dig och ger dig din riktning. När det stormar är det segheten och kärnan i björkträdet som avgör hur pass väl vi pallar med när det blåser. Och drar oss till minnes det kinesiska ordspråket.

När det förändringens vindar blåser starkt, finns de de som bygger vindskydd, där andra bygger väderkvarnar.

—
Detta är andra avsnittet till tredje kapitlet i boken “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En månad”. Publicerat 10 februari 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben (Twitter/Facebook). Kommentera gärna — det görs genom att klicka vid höger textkant på laptop eller padda. Snart öppnar en Facebookgrupp upp för läsare, då det vuxit en liten skara den vägen.

Anpassning och uppföljning was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

- om horisonter och planeringsperspektiv

Månadsgenomgången.

På samma sätt som den dagliga genomgången och veckogenomgången är viktig för att skaffa distans och översikt — helst i början och i slutet på dessa “tidsenheter”, är månadsgenomgången detsamma. Och på något sätt har frasen “three is a magic number” etsat sig fast i mina nervbanor.

Vad är dina topp tre för dagen? Nådde du dina topp tre denna dag?

Vad är dina topp tre för veckan? Nådde du dina topp tre för veckan?

Och, ja. Vad är dina topp tre för månaden som kommer?

Vad har du i horisonten? Och som en följd — vad är det för huvudsakliga strömmar du ser att du har kontroll över?

Intentioner

Det finns ett småmagiskt begrepp som jag håller mig till när det gäller de viktigaste sakerna att nå. Intentioner. Och, även om det kan låta som en beslutsfattare som inte vill binda sig till något i syfte att inte göra någon utanför denne besviken — eller uttrycker det av ren feghet, vad vet jag — så är det just intentioner som vi på något sätt “tvingas” leva med. Planen är bara ett verktyg för att göra våra intentioner mer detaljrika. Och ju oftare vi sätter upp tvärtydliga mål, och inte når dem av en eller annan anledning, leder det till besvikelser med påföljande energitapp.

Det är märkbart redan i sekundplaneringar. Det kan gå riktigt åt pipan enbart att ta en kurva runt en husknut i vintertid. Helt plötsligt ligger en där helt raklång, och besöket till tidningskiosken blev ersatt med en oönskad transport till ortopeden. Men för att undvika att sånt sker, går det ju heller inte att krypa ihop i fosterställning på köksgolvet under en ytligt skyddande kartong heller.

När det oönskade händer, får ju bara en sak uttryckas, om livet är i behåll. “Shit happens”. Och ibland är “that shit” verkligen verkligen hårt som sten. Men med attityder och förhållningssätt kan vi försätta berg.

Jag betraktar mig själv som “realistisk optimist”. Och, den energi som “optimism” ger, ger mig faktiskt styrka att gå vidare i det djupaste av bakslag och motgång. Återigen — den okuvliga och orubbliga kärleken till livet gör att kraft hämtas från själadjupen för att “fixa det”.

Men med “realistisk optimism” är det viktigaste ordet just “realistisk”. Dock, det finns ju alltid de som säger “nej, omöjligt, går inte”. En del djupt reflexmässigt på grund av djupt inkörda tankebanor. En del av oerhört välgrundade skäl. Alltid lyssna in vad det kan vara — på vilken grund.

Går det att bestämma sitt dödsdatum?

En tankelek är den intention som kan läggas avseende sitt dödsdatum. Jag har sagt 2078. Min fästmö skall bli hundra, och jag skall anse mitt livsuppdrag avslutat denna gång efter det.

Och det är det som är det intressanta. Jag tror helt enkelt att sannolikheten ökar för att så blir, av det enkla skälet att jag ger denna intention energi.

Ofta är det så att jag kan sätta upp en stark intention för att något skall ske (även kallat “affirmation”), men om jag kopplar det till “när” det skall ske, så sker det sällan på just den tidpunkten. Det viktigaste är formulera “att” så skall ske. Som om det händer. Eller snarare, har hänt. Formulera det i presens eller i imperfekt. I nuet eller i dåtid. Då har jag erfarit att det händer väldigt ofta — förr eller senare!

Wikipedia har ingen deadline

Ett socialt experiment har pågått drygt ett decennium. Ett experiment som går att ösa ur så mycket erfarenheter av så det egentligen aldrig tar slut. Och det är just det som är poängen.

Wikipedia. Den tar aldrig slut. Den knäcker all form av försök till “determinism” — att världen är på något förutbestämd som ett biljardspel i någon slags “händer det, så händer det” som farbror Isaac och hans mekanik pekar mot. Den Newtonska världsbilden är praktisk, men förleder vår tanke. Så, är det med Wikipedias öde, på samma sätt som vårt eget? Om vi inte sätter någon skarp deadline i tid, men formulerar “planen” i form av en “intention” — och bortom meditationen på det, ger den enorma mängder energi om det är centralt och viktigt att så skall nås — ökar då sannolikheten för att allt går i uppfyllelse?

Vad finns i en dröm?

Wikipedias logotype. Dess kännemärke.

Kolla överst på den.

Det fattas alltid några pusselbitar. En artikel har ännu inte skrivits. Ett språk har ännu inte kommit till. En kategori har ännu inte blivit formulerad. En portal har ännu inte formats.

Och ovanpå detta lägger vi till att om ett kollektivt s k projekt på Wikipedia formuleras, så har den som ansluter sig till detta skrivande inga plikter eller fasta åtaganden.

Och det kan väl vara skönt, någon gång? Att vara i en “social miljö”, i ett sammanhang, en gemenskap, där just “plikten” inte finns.

Dessa två “sociala regler”, tillsammans med själva Wikipediakulturen som vuxit över tid — och en hel del andra regler — gör att själva slutprodukten, i ständig tillväxt och förändring, har nått den kvalitet den har idag.

Så det kanske är så det är bäst att se sitt liv över hela dess tid. Att sätta upp en vision, som ger en intention, som guidar dig i den huvudsakliga strömmen den närmaste månaden. Det är fortfarande överblickbart. Men tillräckligt långt bort för att kittla vår fantasi om det möjliga — eller trigga vår oro om det icke önskvärda.

Som alltid. Vi har alltid ett val att förhålla oss till allt i universum.

Vad ser du som de viktigaste topp tre att nå månaden som kommer? Är det en plan? Eller är det en intention?

—
Detta är första avsnittet till tredje kapitlet i boken “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En månad”. Publicerat 28 januari 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben (Twitter/ Facebook). Kommentera gärna — det görs genom att klicka det grå plustecknet i pratbubblan när du ställer dig vid sidan av texten vid höger textkant i laptopversionen. Snart öppnar en Facebookgrupp upp för läsare, då det vuxit en liten skara den vägen.

Planering vs. Intention was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

- kärnflödena i fokus

Det är inte mycket vi kan vara säkra på. Födsel, död, jordsnurr, månsnurr. Och att väderprognoser troligtvis kommer vara fel då och då. Förresten, att skattemyndigheten kommer avkräva deklaration, och att oavsett vad som än händer — inklusive ett tredje världskrig — kommer några saker vara kvar. Universiteten, katolska kyrkan, hajar, gråsuggor och kackerlackor.

Så — är att “planera” något fåfängt? “Det blir ändå aldrig som man tänkt sig.”

Nej. Planera är bra. Det ökar sannolikheten — likt väderprognoser — att livet ökar något i förutsägbarhet.

Förändring. Den konstanta.

Vi har gått igenom en dag i kapitel ett. Nästa kapitel upptogs av en vecka. Nu lyfter vi horisonten något, och försöker överblicka en månad i flow.

När detta skrivs närmar vi oss februari månads början. Det är en extra snöig och blåsig kväll där utanför.

Vad har en månad oss att ge?

Själva perspektivet börjar nu blir mer abstrakt och oöverblickbart. Det är enbart de stora penseldragen som kan skönjas. De huvudsakliga strömmarna. Detaljerna ges av dagar och veckor, timmar och minuter.

Jag fångar en beskrivning av en månad i flow i fyra avsnitt.

Planering vs. intention — om horisonter och förändringsperspektiv.
Anpassning och uppföljning — agilitet, flexibilitet, stabilitet.
Det återkommande — att hitta och definiera rytm.
Av 28, 29, 30 eller 31 dagar — är nuet fortfarande oföränderligt ditt.

Carpe mense! Fånga månaden!

—
Detta är en introduktion till tredje kapitlet i boken “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En månad”. Publicerat 27 januari 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben (Twitter/ Facebook). Kommentera gärna — det görs genom att klicka det grå plustecknet i pratbubblan när du ställer dig vid sidan av texten vid höger textkant i laptopversionen. Snart öppnar en Facebookgrupp upp för läsare, då det vuxit en liten skara den vägen.

En månad i flow was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.

- sinnesro och framtider

Det finns en bön som heter sinnesrobönen. Oavsett om du tror på någon gud eller inte, finns det oceaner av visdom i den. Författad av prästen Reinhold Niebuhr 1926 lyder den;

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Men det går ju att ersätta ordet “Gud” med något annat — om man tror på någon “kraft” utanför sig själv. Något som alltid går att sätta där är ordet “Universum”. Fyllt av energi. Så är det ju.

Mindfulness

För vad den egentligen ger, är en stunds meditativt varande. Mindfulness. Ja, det är ett modeord dessa dagar. Time Magazine av 3 februari 2014 har det till och med som förstasidesartikel, en feature; “The Mindful Revolution”. Men bakom det finns egentligen tusentals års visdom.

Nu på senare år har det dessutom dykt upp forskning som visar att denna stunds sinnesro — “Serenity” — ger rent fysiologiska positiva effekter på våra nervbanor och hjärna.

Att ge sitt inre tid på söndagen

Jag finner söndagen som den stora chansen att just ge oss denna sinnesro. Ofta kan det hända att du har överskottsstress från veckan som spiller över på lördagen — och det är först på söndagen du kan komma ikapp fullt ut. Låt det ske i den takt det kräver. Och när väl söndagen kommer — det kan faktiskt ge en del att kanske ta tag i något som behöver göras i hemmet. Jag ser inte det som att “arbeta” — det är oftast meditativt i sig att faktiskt få något för händerna och att ta hand om det i hälsosam takt. Något som annars irriterar och skapar friktion i vardagen. Överfyllda skåp i köket, att möblera om så att det flyter bättre.

Idag, när detta skrevs, tog vi bort kakeldekorationer i köket, och sedan drog jag igång en lasagnefabrik för veckans lunchlådor, några olika versioner.

Och — gå utanför dörren! Inget är så stärkande som en fotopromenad i skogen. Fånga årstidernas växling. Andas in och ut, och påminn dig om alltings föränderlighet.

Att fånga veckan som kommer

Något som också fångar lugnet och flowet bättre veckan som kommer, är att skaffa sig överblick. Att se vad som skall göras och vad som är planerat. Vad som är kvar att göra som inte blev gjort förra veckan. “The Weekly Review”. Jag brukar ägna sen eftermiddag/tidig kväll till den sysslan.

Läsa, musik, reflektion

Ge även söndagen den tid åt det som annars lätt trängs undan. Att läsa just den där boken som lockat dig länge. Att njuta av ny och gammal musik. Att bara sitta rakt upp och ner och reflektera. Det är din tid. Det är din återhämtning. Det är ditt varande.

Någon har sagt att ett förlorat smycke kan du återfå. Förlorad tid kommer aldrig åter.

Att skriva söndagsreflektioner

Det är när sinnet är stillat, som du också kan få möjlighet att skriva ihop dina tankar, och kanske blogga under temat. Det är oftast renande i sig, och bra för att bena ut sina tankar, att faktiskt få dem på pränt. Ge din inre söndagsfilosof chansen!

Fred och frid. Yttre och inre. Att göra sig väl. Sunday Serenity.

En av mina favoritmusikprojekt är Enigma. En av låtarna heter “Silence must be heard”. Just så. Du behöver tystna och stanna upp för att fånga den inre signalen som annars lätt sköljs över av det yttre bruset. Vad säger den? När väl den inre lyhördheten får utrymme, kommer oftast viktigt fram.

Med det är cirkeln sluten. Vi började i en introduktion förra söndagen. Nu står vi på randen till en ny vecka.

Tiden är din. Ge dig utrymme att fånga den.

—
Detta är det sjunde och sista avnittet i andra kapitlet i boken “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En vecka”. Publicerat 26 januari 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben (Twitter/ Facebook). Kommentera gärna — det görs genom att klicka det grå plustecknet i pratbubblan när du ställer dig vid sidan av texten vid höger textkant i laptopversionen. Snart öppnar en Facebookgrupp upp för läsare, då det vuxit en liten skara den vägen.

Söndag was originally published in Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället? on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.